Att våga älska och bli älskad är en av livets svåraste uppgifter. Att bli förälskad är en enkel sak. Ett varmt hjärta kan bli lite förälskad varje dag i allt möjligt. En personlighet, en vy, ett ögonblick en gata, en soldnedgång, ett leende.

Men att älska på riktigt, på djupet med allt vad det innebär. Att klara av att älska sig igenom förälskelser som tar sig igenom rosa moln in i ett vardagsljus kräver och frestar på. Sen förlåtelse, förlåtandet av besvikelser, förväntingar som inte matchade sanningen. Sidor hos den andra som man inte såg i början. Förmågan att kunna ta sig vidare handlar mycket om att våga förlåta sig själv i många anvseenden. Men det är svårt.

När man väl har lärt sig att acceptera sina egna brister, ska man kunna älska sig själv med dom, och sedan kunna ta sig igenom och göra det samma med den partner man sedan väljer.

Vissa tänker och analyserar inte så mycket som jag gör. Kanske klarar dom sånt bättre just därför. Jag vet inte om det är en svaghet eller tillgång. Förmodligen båda och oftast är det så. Det är nästan aldrig bara ett svar man ska klura ut, det är flera olika svar som i kombination kräver tid och energi. Sedan jag var barn har jag tänkt och analyserat och sen skrivit, musik och texter. Mycket, massor. Det har gjort mycket för min egen personliga utveckling.

Men som dom säger, man förälskar sig i motsatsen. Och i mitt fall har det oftast varit så. Det är svår matte.

Enligt våra kurdiska traditioner sätter vi kärleken högst. Inget är större än kärleken. Vi älskar med hela våra väsen. Hur svår den än är, tror vi på den. Vi har många gamla och nya passionerade historier som går från mun till mun och unga älsande par som inte fått gifta sig med varandra, som har rymt och orsakat stora släktfejder, liv och blod som spillts på grund av den stora kärleken.

Inget är gudomligare än kärleken. Min mormor och morfar var passionerat förälskade hela livet. Hon var en temperamentfull liten kvinna med mycket känslor i omlopp. Med hennes hennafärgade röda hår och händer.. så minns jag henne. Jag minns hur hon grät av glädje när vi kom till byn på semester när jag var liten, Hon tackade Allah för att han hade fört hennes barn tillbaka till henne. Hon kramade kromen på framsidan av bussen och grät.. hon var lycklig. Lika passionerat förbarmade hon samma buss sen, och Allah när vi skulle åka. Hon svor som en borstspindel. Jag minns att hon ibland så svor så fula harranger att min morfar blev högröd och fnissande lämnade rummet. Världens starkaste kvinna i mina ögon. Han var lugnet, tryggheten, värmen. .

Min mamma sa något klokt till mig gällande dom och deras förhållande för några år sedan.
Hon sa att i ett förhålande så ska det vara två personer som tillför bra saker till förhållandet. Inte bara en. Man ska vara två om uppvaktningen. Supporta varandra genom svåra tider.

Men i vårt samhälle där var man är sig själv närmast krävs det en gemensam tro och övertygelse. Vi flyr så lätt. Springer åt var sitt håll när det går trögt eller inte passar. Vi tänker att det inte funkar ganska snabbt och tror att det finns någon som är mer ämnade för oss. Tro fattas oss.

Själv är jag kluven, jag har min kurdiska bakgrund, värderingar som jag fått där ifrån. Och jag är också Svensk. Lever i ett flyktigt klimat. Ibland känner jag mig som en alien med min passionerade inställning till kärleken. Jag framstår som intensiv och "för mycket av allt". Jag försöker tona ner, men det klär mig illa. En kostym som jag har svårt att fylla. Innerst inne så vill jag ju tro, och känna att någon annan tror lika mycket som jag själv.

Varför skriver jag detta? Jo för att jag innerst inne tror att jag inte är ensam om dessa känslor. Kanske är ni fler där ute som känner som jag gör.

Kärleken är svår men den är störst, större än allt annat.


dilba

För det mesta så försöker jag att inte hänga upp mig på folk som lever för att förtala och skriva skit om en baserat på skvaller eller sånt. Efter 18 år som offentlig person så är jag ganska van.

Dom flesta ger upp efter ett tag även om det som är skrivet finns kvar på internet långt efter. Jag tror ju att det är tydligt för alla normala människor att se att det inte är sunt eller normalt att lägga ner så mycket tid och energi på människor dom inte alls känner om det genererar en massa negativ energi.

I det sista fallet så var det en kvinna som är gift med en pokerspelare som jag tidigare hade på min FB vänlista. Då jag har ganska många FB vänner så hade jag överhuvudtaget inte reflekterat över henne. Men sen hörde en vän av sig till mig och frågade om jag kände henne och vad hon hade emot mig.

Jag såg då ett blogginlägg som hon hade skrivit som var skrivet i en nedsättande ton, men i grunden så skrev hon att hon främst nedsättande om mitt framträdande i Mello. Det hon skriver gällande mitt framträdande är ju en åsikt som hon har full rätt till att ha, och något som inte stör mig. Där emot så kände jag att jag inte ville ha henne kvar bland mina FB vänner eftersom det kändes konstigt på grund av den nedsättande tonen i inlägget.

Så jag tog bort henne. Då blev hon förbannad och skrev ytterligare ett inlägg som var om möjligt ännu tramsigare och omognare än det första om att jag skulle ha tagit så illa vid mig av hennes åsikt gällande Mello. Varför skulle jag bry mig om vad hon tycker om min musik eller mina framträdande?

Efter det så har det regnat blogginlägg fulla med sakfel, påståenden baserade på skvaller. Väldigt nedsättande rubriker och förtal. När jag bloggade på samma ställe som hennes man bloggar skrev jag själv vad jag tyckte om blogginlägg som hon skrev och han skrev. Jag vet att jag reagerade starkt på ett inlägg hon skrev där hon skrev att hon skämdes för att vara kvinna eftersom hon hatar kvinnor. Hon har kallt kvinnor för horor, golddiggers och hon hatar feminister. Jag svarade dessa inlägg då jag är feminist och tycker att det är helt sjukt att kalla kvinnor så.
Det uppfattades som att jag, som han uttrycker det, attackerar honom och hans familj. Inlägget finns där att läsa för alla som vill och jag tycker att det är väldigt sakligt. Det grundar sig på skrivna ord av henne själv inget annat.

Nu har han spårat ur fullständigt och det är heller inte första gången han gör så mot mig. Inte mot andra heller. Han kallar mig lösaktig och en massa andra saker. Detta ska enligt honom vara sakligt för att mitt ex Martin skrev en roman för runt tio år sedan. Nej igen självbiografi, en roman. Sen skäller han ut alla som ifrågasätter det han skriver och hotar med mer lögner och personangrepp och förtal.

Jag har beslutat mig för att polisanmäla saken då jag tycker att det är viktigt att säga ifrån och för det faktum att det är olagligt att hålla på så. Han är också tidigare dömd för misshandel så det finns all anledning till att ta honom på allvar på ett sätt.

Våra barn finns ute på internet och den tonen bör justeras.

Vi har givetvis en åsiktsfrihet i vårt land. Vi lever i en demokrati, tack och lov. Om hon eller han inte gillar min musik eller sånt jag själv har skrivit så är det fritt fram att uttrycka det. Men att kalla mig saker, nedsättande namn etc är inte bara omoget utan också ett kvitto på oförmögna dom är att kunna sätta sig in i hur andra människor känner och skulle kunna uppleva detta.

Dom flesta har ett sunt förnuft och förstår att det handlar om människor med extremt låg självkänsla som livnär sig på att skriva skit om andra. Genom att trycka ner andra så skall dom på så sätt förhöja sig själva i ögonen på omgivningen.

Jag har medvetet inte publicerat deras namn här därför att det är ju precis det dom vill, få uppmärksamhet och fler klick.

Förutom det där så har jag också fått se hur mycket fina människor det finns där ute som står upp för andra. Som säger ifrån och som inte accepterar att folk håller på hur som helst.
Civilkurage!

kramar till er..

dilba