Jag började dagen igår med att ta mig in till stan och tog en skön kopp kaffe i solen på en ute servering.
Efter det började min låtskrivar session kl 14. Var kreativt, roligt och det blev mycket bra. Alla var glada och nöjda
när vi hade demat låten.

Efteråt åkte jag hem vann en turnering online. Dock en liten turnering men ändå...

Ölänningen hetsade att jag skulle komma in och följa med ut. Så jag tog mig in till stan. Vi dansade och stojade, sen åkte vi hem. Hade en riktigt kul kväll. Det första stället vi var på har jag varit på en gång tidigare men aldrig gått ner en trappa. Sicken miss jag gjorde tidigare. Det var nöten. Bra musik och bra stämning.

I dag har jag varit hyfsat seg. En flipper med en polare och nu hemma med mamma. Humor.. Extremt otippat. Jag surfade runt på FB och såg att en polare hade lagt upp en låg. Blev nyfiken och drog på den. Mamma började plötsligt digga utav bara fan. Med tanke på låten och dess karaktär så kunde jag inte annat än asgarva.

http://www.youtube.com/watch?v=3H30LI5DG-4

Enjoy....

hugs

d

Du gömmer dig i dunkla gränder

Där skuggor färdas stilla under gatubleysningar och dörrar plötsligt öppnas i all hast.
En trött städare låser en dörr sist ut, ensam i din mörka gränd, efter nattens hårda pass.
Kullerstenen bevittnar ännu en episod av tidens gilla gång.
Du hör hur grannarna grälar fyllesjuka och du tänker att natten är lång.

Du gömmer dig i dunkla gränder.

Fast än du vet att värmen väntar tryggt i huset mitt emot där ljuset fortfarande är tänt.
Kanske är det valet som är kvalet? Kanske är det möjligheten som skapar en obalanserad nyans..
Sliten till trasor intalar du dig själv att allt du trodde på aldrig på riktigt någonsin fanns.

Du gömmer dig i dunkla gränder.

Tryggt är det när bilarna är din enda vy utåt som påminner
Om hur världen alltid slutligen tonar ut och tackar för sig och försvinner.
Och hur enkel huvudräkning summan av ingenting är.
Hur säkert du vet att du aldrig blir lämnad eftersom ingen vågar vara där.
Alla vet hur objuden ett varmt älskande hjärta är..


i dunkla gränder.



d

Mer sol, mera värme. Det hjälper verkligen för humöret märker jag.
Tror verkligen på en perfekt sommar. Förra sommaren flyttade jag ju så det blev inte mycket avkoppling.
I år då djävlar! Då ska det bli så lugnt och skönt att jag siktar in mig på att bli redigt rastlös på kuppen.

:)



d

Min mamma sa något klokt idag som fick mig att tänka efter.
Jag erkänner att jag har varit en egoist. Nej vänta, en paranoid egoist.
Det är faktiskt värre. Men ibland kommer dom, dom där tankeställarna som gör att man plötsligt ser allting så klart.
Kändes bra att få lite objektiv klarhet! Oftast är det så att dom egenskaper man älskar hos en person kan vara precis dom egenskaper, vars baksida man hatar vid något senare tillfälle. Men motsatsen då? När en person gör någonting du har extremt svårt för?
Kanske gör den så för att det grundar sig i egenskaper som du faktiskt älskar och borde värna om?

Summan av kardemumman. Andas för i helvete kvinna.. andas...


d

Idag tittade solen fram igen. Inte sagt att det var en böljande hetta. Men vackert och hoppingivande.
Jag pratade med min gode vän Michael på msn. Då bestämde vi oss för att ta en brunch ihop och njuta av dagen.
Astrid som i vanlig ordning får bestämma vad hon ska ha på sig (förutsatt att det i slutänden fungerar med rådande väder) valde en rosa sommarklänning med volanger på med tröja under och strumpbyxor. Alltid diskussion om termobrallorna då hon försöker förklara för mig att.. hur ska folk som går på stan se hur fin hon är i hennes klänning då hon måste bära termobrallorna under? Lite krig och jag ser till att hon är varmt klädd när vi går ut.

Michael kom och hämtade oss och sen åkte vi in till Anglais. Det var verkligen hur mysigt som helst.
Michael och jag har känt varandra sen runt 15 år tillbaka nu. Vi träffades första gången då vi båda satt och gjorde musik i Ricochette studios. Jag minns första gången som jag var inne i hans studio och lyssnade på han gjorde.
Jag blev helt hänförd av hans talang... Så oerhört begåvad. Vi gjorde lite grejer ihop, lite körer och så.. men mest var det så oerhört kul att bara glida in hos varandra och upptäcka musik ur någon annans värld.

Under åren så har vi umgåtts lite ibland då och då.. och det känns så värdefullt just nu. Lite som att återupptäcka sitt eget hem. Det är behagligt och tryggt. Han känner mig på något märkligt sätt.. Vi har bra personkemi.
Astrid där emot.. hon blev störtkär. Han lekte med henne och hon gick igång fullständigt. Dom fixade och trixade. Lekte med mobiltelefonen. Musiserade.. spelade. Åt och hämtade mer mat ihop. Hon var mer eller mindre hans svans och lekkamrat. Sött. Fast hade det inte varit för att det var just Michael så hade det varit extremt pinsamt när hon frågade honom om inte han ville bli hennes pappa.

- Du kan bli min pappa!
- Men Astrid du har ju redan en pappa sa jag.
- Ja, men du kan bli min plastpappa, sa hon.

Det är uppenbart att hon inte tycker att det är någon höjdare att jag är singel. Hon vill ha syskon och hon skulle tycka att det var hyvens ifall jag kunde hitta en plastpappa åt henne. Så hon jobbar aktivt för sin sak..lol.

Michael var cool och pedagogiskt i vanlig ordning. Sen åkte vi hem hit och hängde. Det var hur soft som helst.
Jag lagade middag till oss sen och under tiden underhöll hon oss med både den ena och den andra kreativitetsflippen verbalt. Jag lagade kycklingpasta med sparris, kapris, sockerärtor, vitlök, vitt vin, parmegano, sparris och färsk timjan.  Under middagen..

- Tycker du om senap Astrid frågade Michael.
- Ja, men inte stark senap.

- Vet du, berättar Astrid till Michael.
- Jimmy, han, han tycker inte om kapris han heller. Han tycker om samma som mej. Korv md bröd och sånt. Fast han tycker om grönsaker också. Han tycker heller inte om stark mat. Inte ens ett dugg (inte ett dugg).

Vem Jimmy är förtäller inte hennes hitoria, det ska man bara veta. Det roliga är att jag är likadan när jag berättar saker ibland. Jag kan börja en berättelse med att säga. Vet du.. Min kompis Mats.. han.. etc.

Sen åkte Michel hem och jag la Astrid. Nu har jag färgat mina eländiga grå hår och snart hoppa i bingen jag också bredvid min söta, gott luktande prinsessa.

tack för en underbar dag.

heja solen.

d

Vissa dagar är bara tunga. Det kan hjälpa till att det är den tiden på månaden då allt känns tyngre oavsett.

Idag har solen varit framme. Jag tog med Astrid ner på stan för en fika med ett skönt litet gäng. En fika som kunde och under andra omständigheter hade varit hur mysigt som helst. Men det låg ett molntäcke över hela situationen.
Någon som gjorde det svårt att njuta av stunden. Bitvis glömde jag bort omtständigheterna och faktiskt hade det mysigt. Men det oundvikliga skulle komma oavstett. Så när det var dags att säga hejdå och gå åt var sitt håll ville jag bara springa där ifrån. Jag hatar avsked i alla dess former och detta kändes som den värsta sorten.

Nu känner jag mig som Skalman. Dags att krypa in i skalet och blunda hårt tills allt är över. Gå i ide.. och kanske vågar man titta fram igen någon annan solig dag?

Ikväll är vi hemma. Vi var bortbjudna på middag och mys framför Festivalen. Men jag orkar inte. Utan stannar hemma coh städar och tar hand om oss. Nästa vecka är Astrid hos sin pappa, då kan jag i lugn och ro stanna upp och tänka efter.

d

Shadows and lights.


Let´s hurry to the next checkpoint
Cause this one leaves a bitter taste
A drink and then some fresh air
I´m sure would make a better place.

I can´t handle all the hesitation
we´re surrounded by all this un-faith
Where are all the believers
That used up all the empty space?


If you tell me there is magic
around every corner of these doubts
I promise to believe you
no matter what we find

At least i would know you loved me
if what we seek may not be found
Your friend forever I could be
between shadows and lights
between shadows and lights
in the shadow of these doubts


Concrete still look so different
depending on the sun
We´re counting on the weather
in every step we sum

If we got what it takes
to walk in straighter lines
Together at least we´re sparkling
loneliness alone is colour-blind


So tell me there is magic
around every corner of all these doubts
I promise to believe you
no matter cause we tried

Or at least say you will hold me
if what we seek can not be found
My friend our love can make history
between shadows and lights
in the shadow of these doubts.
between shadows and lights

När jag var barn så trodde jag på ALLT som vuxna sa till mig. Dom visste liksom allt på något sätt.
Så om det var något man undrade så kunde man hugga tag i vliken person som helst som verkade vuxen.
Det gick bra, man fick sitt svar och godtog detta. Sen justerade man sin verklighetsuppfattning efter detta. Som en klocka skulle vi kunna säga. Någon sa att klockan är två. Jamen då så. Hm.. vad ska jag hitta på till kl tre? Det var en härlig känsla. En enkelhet som jag tror få vuxna upplever senare.

Besvikelserna var otaliga när man sen kom i tonåren och fattade att vuxna många gånger hade noll koll. Skillnaden var bara den att dom inte alls hade samma ödmjuka inställning till andras kunnande och sitt eget okunnande som man själv hade som barn. Utan i stället ljög dom ofta för att tjäna sina egna syften.

Idag vet jag att vuxna ljuger, ofast är det för att dom känner sig trängda eller är konflikträdda. Jag förstår varför människor ljuger men jag har lika svårt att acceptera det idag som när jag var barn. Varför? Jo därför att jag känner mig lurad och bestulen på en stor del av den tillit som jag investerade i den personen.

Självfallet har jag ljugit själv, inget jag är stolt över och jag lägger ner stor energi i att inte ljuga om känslor, sånt som andra navigerar efter för att kunna lära känna mig eller för att kunna känna sig trygga i att dom känner mig. Men också för att jag tycker att det är min rättighet att få känna som jag vill oavsett det är uppskattat eller inte.

Sen har vi tomma ord. När människor säger saker som inte betyder någonting. Som ska ge dom en trovärdighet men som ändå sen inte matchar vad dom gör. En trovärdighet som låter dom åtnjuta uppskattning och kärlek från andra, men som när det väl kommer till kritan inte kan eller vill stå upp för. Då betydde det dom sa tidigare ingenting.

Att det händer människor ibland för att dom ändrat sig, kanske efter lång tid eller när någonting drastiskt har hänt, tror jag att dom flesta tycker är ok. Men jag tror att ni vet vad jag menar när jag säger att det oftast går att se ganska snabbt när folk sätter det i system eller använder detta så att det till slut blir som ett karaktärsdrag.

Nåväl. Ingen är perfekt. Knappast jag heller. Jag har mina dåliga sidor jag med. Men detta jag besrkiver. Lögner och Tomma Ord.. är sånt jag verkligen inte klarar av hos andra.

Det finns några personer i mitt liv som alltid har hållit sitt ord mot mig. Det är personer som för alltid har mitt hjärta oavsett vad. Folk som bestitter ett känslomässigt civilkurage jag beundrar och vill efterlikna. En av dom är Astrids pappa Kristofer. En annan är min plastmorfar Eije Ahlgren, som tyvärr dog i cancer för drygt ett år sedan. Det finns fler sånna hjältar i mitt liv och har funnits. Fanns även genom min barndom och dom var som ljuslyktor då och bokmärken i dagboken om mitt liv idag.

Tack älskade ni för att ni finns..


d

Har haft den känslan ett tag nu.
Man vill liksom inte tro det..
Bara att inse fakta. Jag är en obotlig optimist.
Skulle behöva lite mer på min mer rationella verklighetskrassa sida istället kanske?

Jo, så är det.

Just nu är det väldigt mycket på jobbet. Det som är roligt är att jag känner att jag kan mitt jobb tilräckligt bra
för att kunna göra mitt bästa. Och det är positivt.
En annan sak också. Man ska tydligen planera sin semester nu.. REDAN?!

Allt för logistiken runt ett barn och dagis och allt sånt. Men vad ska man hitta på?
Vill åka bort någonstans eller hyra hus på landet med Astrid. Vore soft.

hugs

d

.. frågade Astrid mig för typ 6te ggn igår kväll efter bokstunden och det var dags att sova.
Nej det behöver du inte.

- För jag vill inte bli mamma.
Här låter hon jätteängslig.
- Nej älskling du måste inte bli mamma om du inte vill det. Men jag är jätteglad att jag fick bli mamma.
Men man behöver inte det om man inte vill. Man får bestämma själv.
- Men mamma hur kommer bebisen ut ur smulan. Smulan är ju jätteliten och bebisen är ju stor.


LOL... (fast tyst).

- Men älskling, när man blir en stor tjej så blir smulan större också (blink blink).
- Gör det inte ont då?
- Jo, fast det går över på direkten när bebisen kommit ut. Det går så fort..
- Gör det lika ont som att få en spruta?
- Ja, och kanske iite ondare. Men det går över jättefort.
- Jag vill i alla fall inte ha en bebis.
- Nej du måste inte det älskling.

- Mamma...

- Ja Astrid.
- Jag vill inte bli stor heller.
- Men Astrid, det är roligt att bli stor, för när man blir stor så kan man få ett eget jobb och tjäna pengar till exempel.
Och då kan man gå på Gröna Lund för sina pengar eller köpa en hundvalp om man vill.
- Ja då vill jag gå på Gröna Lund hela tiden.
- Men mamma, när jag blir stor. Ska du dö då?
- Nej älskling, det är jäääätelångt tills jag ska dö. Först måste jag bli lika gammal som farmor och sen ännu äldre än henne..
- Ska jag också dö mamma?
- Ja älskling men..
- Jag vill inte dö mamma..
- Men det är jättelångt tills dess. Du kan inte ens föreställa dig hur långt det tar att bli så gammal Astrid. Inte jag heller. Och inte farmor eller någon annan heller. Först ska du bli lika stor som mig, sen lika gammal som farmor och sen ännu äldre..
- Är det så jättelångt dit mamma?
- Ja älskling. Så långt så långt dit är det. Så du behöver inte ens tänka på det nu. För i sommar blir du sex och då ska vi ha kalas i parken.
- Och äta tårta?
- Ja, och äta jordgubbstårta som din pappa bakar.
- Ja! Det är mmm så gott.
- Ja det är det.
- Och få presenter va?
- M, precis :)

Sov gott nu mammas docka.


d

Jag köpte SL´s månadskort. På tåget idag tänkte jag på att det är mest invandrare från världens alla hörn på mina ressträckor. Hur det är fördelat med etnisk bakgrund är ganska uppenbar beroende på vilka tåg man åker på.
Jag känner mig hemma överallt dock :)

Lite som på gården när jag var barn. Vi hade vänner som var ifrån Chile, Bolivia, Korea, Sverige (så klart) och många andra länder. Mycket invandrare med andra ord.

Våra gårdslekar blev väldigt fantasifulla minst sagt. Kommer ihåg en lite udda lek som vi brukade leka med en rysk väninna som hette Maria. Det gick ut på att vi tog bröd hem i från och lådsades att det var svältens bröd. Låter det konstigt? Jo jag förstår det. Men det var ju nämligen så att den som inte åt detta sista bröd var dömd att dö.

Sen lådsades vi.. ta den du min kära syster. Nej du.. nej du osv. Och självfallet stor dramatik när den som inte skulle äta den dog och allt det där.

Andra minnen var när jag var och hälsade hemma hos Maria och hennes familj. Hennes pappa drack RIKTIGA teblad.
På den tiden fattade man ju inte vad det var. Men jag kommer ihåg dom stora bladen han silade flertalet ggr.
Hon hade två tvillingbröder. Arthoro och Fedja. Söta små rackare. Sen lärde hon oss (mig och min lillasyster) att sjunga en rysk folkvisa som ett rinnande vatten. Nej, vi hade ingen aning om vad någonting betydde.
Och jag kan den faktiskt än idag ;)

hugs
d

Vad ska man hitta på för hyss i helgen ifall man kan tänka sig att dra iväg på en kortare tripp eller
bara stanna hemma i stockholm men ändå göra något trevligt och kul utöver det vanliga?

Nog för att jag har ett sällskap som fungerar mer än godkänt även i dom mest tråka sammanhangen,
men det vore ändå roligt att överraska med något extra ;)

hugs

d

För många år sedan skrev jag en låt som heter Passion. Den handlar om att gå vilse på ett underbart sätt.
Att njuta av någon annans närvaro så pass att man ögonblickligen tappar all koncept om tid och rum. Men Passion är inte bara en upplevelse av någon annans närvaro. Det är essensen av närvaro i livet i sin helhet.

Skulle man titta vetenskapligt på det så handlar det nog mer om instinkter. Fortplantning. Alla är vi individuella när det kommer till produktionen av endorfiner och andra lyckohormoner. Vi har olika starka överlevnadsinstinkter.

Och ur vilken vinkel man än tittar på det så kan vi konstatera att vi är summan av vårt både biologiska och sociala arv när det kommer till Passion. Jag vet att jag har oerhört starka överlevnadsinstinkter. Min mor födde fyra barn, min mormor tio.. (herregud hur många är dom). Likaså på pappas sida. Kommer ifrån en nomadstam vars överlevnad hängt på överlevnadsinstinkt sen första dagen. Och sen hit till Sverige där kyla och distans är beundransvärt. Konstigt i min värld då känslor och passion signalerar liv och närvo i min värld.

Jag vet också att jag trivs bäst runt människor som är lika passionerade som jag är. Jag tycker om engagemang. Jag uppskattar människor som söker en mål och mening i livet och sen kämpar för det. Jag och mina likar nöjer oss inte med det som ödet serverar oss. Vill ta ett eget beslut om vart vägen ska ta vägen.. lol.. hur lät det där. Ja, men ni förstår vad jag menar.

Jag vet också att normal Svensken är mer passionerad än hon eller han vill ge sken av. Vissa är bara rädda för att visa det, för det i Svenska normer signalerar "ur kontroll" eller förhastad i sitt agerande. Och det där förstår jag inte heller. Jag menar.. vad ska hända? Vad är det som är så dramatiskt. Våra egna känslor är ju vår upplevelse. Borde det inte få vara lyxen som vi I-Landsmänniskor kan få ägna oss åt då dom flesta av oss inte behöver oroa oss för krig och sjukdommar och annat elände? Varför denna skräck för känslor undrar jag iband?

Bland mina musikervänner så är det en helt annan inställning. Dom flesta näst intill glorifierar känslor och passion. Det är någonting fint. Och alla har rätt till sina egna känslor.

Så gå vilse mina vänner i passionens tecken. Det är en resa som är väl värt biljetten i slutänden.

hugs

d

bloggar man egentligen?

Jag har alltid skrivit oavsett om det varit poesi eller musik eller bloggar för att jag tror att det finns andra där ute
som känner, lever, tänker och andas som jag. Ett liv är långt och fyllt med både glädje och sorgeämnen.
Jag tror ju att när jag skriver vad jag känner och tänker så finns det minst en person där ute som kan identifiera sig med det och kanske upplever att jag sätter ord på något som dom själva upplever.

Jag har dock inga behov av måla upp en fasad. Vad skulle det göra för nytta? Då kan man ju lika gärna låta bli att blogga. Dock kan jag uppleva det som att dom ljusare tonerna i livet gör sig bättre i bloggform än mörkret. Ni vill helst läsa något som lyfter er vardag. Medans i kompositionsform gör mörkret sig bäst i mitt tycke. Då kommer tonerna till sin rätt på ett helt annat sätt. I ordväg blir det mest gnälligt och tunt.

Men tycker jag i så fall att bloggformatet är tillräckligt intressant? Jag börjar överväga att det faktiskt inte är det.
Det var mest en rolig grej i början som jag ville utforska. Borde snart gått ett år sen jag startade och jag funderar på att lägga ner när det har gått ett år. Då kan jag med gott samvete säga att jag faktiskt prövade.

När jag komponerar så utelämnar jag oerhört mycket, men jag gör det enbart på mina villkor. Sen får lyssnaren avgöra om dom gillar det eller inte. Jag lägger mig liksom inte i det. Men i bloggform så kan man omöjligt vara lika ärlig utan att få märkliga kommentarer ibland. Självfallet kommer en massa underbara kommentarer också och jag tar dom orden till mitt hjärta och det lyfter vissa regnigare dagar.

Ni som bloggar.. hur känner ni? Varför bloggar ni? Nyfiken :)

kram
d

Try sleeping with a broken heart, finns på Alicia Keys nya skiva. Vi diskuterade på konferensen i Riga
vad som var skillnaden på bra R&B och "blaj" R&B.
Två av mina andra kollegor gillade också hennes nya skiva. Men den ena killen gillar egentligen inte R&B. 
Själv gillar jag både soul och R&B. Men jag förstår också vad han menar med att det kan läta slätt och för slick.

Då han är musikälskare så rekomenderade jag några Artister för den som vill gilla R&B men inte vet vart dom ska leta..

Alicia Keys-Try sleeping with a broken heart (fick godkänt :)
Brandy-Human (mer eller mindre hela skivan, men framför allt spår som Camouflage och Right here. Sen har du oerhört mycket som hon har gjort genom åren som man inte får missa.
Lewis Taylor (fast det är ganska tungt och dyster, jag älskar det)
Jazemine Sulleavan.
Mary J Blidge. Låtar som Be Happy, Be without you och Tonight skulle jag rekomendera att man började med.

Börja med det och återkom gärna med åsikter :)

hugs
d