När jag var yngre letade jag efter en mall med karta och kompass. Det skulle vägleda mig till att ta rätt beslut i livet.
Man hade en massa ideer om vad som var rätt och fel i nästan allt. Unga människor söker med lykta efter "sanningen"  Allt detta blir vi inpräntade för att invaggas i någon form av falsk trygghet om att ifall vi gör si eller så här så skall det leda till ett lyckligt liv. Problemet är att detta funderanda och sökande oftast bara tar dig längre bort ifrån verkligheten.
Jag lärde  mig ganska snabbt att människor inte vill och kan bli intryckta former. Att hjärtat är det som är kompasset, och att det är, det , som är det svårtaste med livet. Att lyssna till hjärtat, och att älska och respektera andras hjärtan även när ditt eget inte vill samma sak som deras. Att relationer av alla dess former utom en (det till ditt barn) bara är EN komponent i livet, och inte allt, om man helt enkelt inte jobbar sig dit. Kärleken är något som behöver sin tid och omsorg för att bli stor.
Och ilband är man bara helt enkelt inte skapt att leva med en person bara för att man älskar den. Kanske har man för olika referrenser om vad familj är osv. Antingen tar man sig dit, eller... inte helt enkelt.
Skönt är det i alla fall att bli äldre. Att ta en sak i taget, och att försöka förstå sig på en sak i taget, i stället för att ha hela livet färdigutklurat som man gjorde när man var yngre.
Jag önskar dock att någon kunde ha sagt det till mig då. Hallå, du funderar för mycket, ta en sak i taget.
Ha lite roligt, var tanke har sin tid, det lönar sig inte att försöka beta av funderingarna. Det kommer nämligen alltid att komma fler.  ;-)

d