Lyssnar på Viva La Vida med Coldplay på min Spotify. Spotify är nöten!! All musik finns där, så underbart och enkelt att
bara gå in och lyssna på precis vad jag än är sugen på. Och nu är den här låten helt fast i mitt huvud.
Sen lyssnar jag också på The Scientist och Kate Bush gamla låtar just nu.
En tanke skulle kunna vara att man kan bära med sig Spotify överallt. Som med min IPod. Yo, kan ni fixa det?

Dagen utanför är gråmulen, staden blöder betong, ett uttryck jag kom på när jag skrev Right Where I Want To Be..
Kanske är det så för att någonting fattas mig. Jag ska åka till ILife och lämna in mina 2 bärbara datorer, Goran ska hjälpa mig att föra över all mina grejer från den gamla till den nya datorn. Försöker få lite ordning och reda på alla plan i mitt liv just nu.
Ni vet små saker som samlats på hög för att dom stora tvunget fick gå före. Nu står stora och små outredda fenomen  och trängs i min hall varje gång jag går förbi och påminner mig om min otillräcklighet.. Organisering kan vara ett sätt att hitta in och ut ibland. En del diskar och städar. Jag börjar här.. med datorn och fakturor och bokföring och så vidare...
Och som en röd tråd och räddande lina i mörkret, MUSIK, alltid musik i mitt hjärta, i mitt sinne, i hela mitt väsen.
Vi förstår varandra, jag och mina ljudvågor. Jag är aldrig ensam..
Det humoristiska i allt är att förr fick jag alltid miljöbilder och filmsekvenser i mitt huvud när jag lyssnade på musik eller krev, idag efter att ha jobbat med musikproduktioner så länge så ser jag inte bara miljö och känslomässiga bilder utan även ljudvågorna framför mig. Som att jag står mitt i instrumenteringen. Titta där, där kommer subben.. oj.. där gled en softpad, jaså ser den ut så där osv...
Arbetsskada men en positiv sådan. Jag hör hur ljudfilen är klippt, hur mixaren har panorerat, hur han eller hon måste ha tänkt när han mixade. Hur vissa effekter ger andra perfektion på ett tvärtom-artat sätt.
Som i The Scientist, där gittarrerna är väldigt middade (EQ)..Gittarrer är normalt väldigt middiga, men lite extra här med lilla rumsreverbet på. Det ger hans spröda röst sin närhet och klarhet eftersom det blir som giltter mitt i alltihop. Det ger rösten en frihetskänsla. Stråkarret i Viva La Vida är genialt.  Stor orkester har spelats in samtidigt, det hör jag direkt.
Rytmiskt arr som hjälper till att leverera den puls du känner när du lyssnar. Snyggt producerat med en fyr/fyra baskagge (programmerad) förstärker. Men i grunden finns dessa fantastiska kompositioner. Ärliga underbara texter. Utelämnande.
Han försöker aldrig spela fiffig när han sjunger utan sjunger dom rakt upp och ner ärligt från hjärta som en riktig poet.
Oj, nu har jag spårat ur igen, men tagit med er in i min värld av ljudvågor. Jag älskar dom och dom ger mig sin vilkorslösa kärlek tillbaka. Inte dumt alls.

Ikväll tänkte jag åka till Sumpan och spela måndagsturneringen. Trevligt som alltid. Som en fritidsgård fast för vuxa, mest män och så lilla jag. Jag trivs där. Vi kivas och skojar, men stämningen är hjärtlig nästan alltid. Alla vet vilkoren för att inget någonsin skall spåra ut. Jag har en fin turneringsstatestik där. Vilket bidrar till att jag som tjej inte ständigt måste sätta folk spelmässigt på plats. Jag kan focusera på att spela precis som alla andra. Förutom det faktum att alla vet att jag är ganska aggressiv. Vi har alla våra spelstilar.
En sak dock. Jag saknar Özkan. Hans mamma hade dessvärre tyvärr gått bort (beklagara sorgen), så vi har inte sett honom på ett tag.  Hoppas allt är bra med honom. Tysken och jag har spelat många finalbord mot varandra på sista tiden så det brukar vi skoja om när vi ses. Vi pratar händer, äter godis och dricker kaffe. Inte dumt alls. 
Thats what´s up.. om ni undrar..

d