Vackert utanför.. tomt innuti..

Det borde ju rimligtvis vara så att när man är utsövd, när man vaknar av sig själv i ett stilla rum på Hilton i Malta. Sängen är störtskön. Det enda man hör är ett litet sorl ifrån restaurangen på bottenplan och havets brus. Men det är ett behagligt ljud som inte på något stör en normal människa. Lugnet råder. här finns alla förutsättningarna för att kunna åka hem och konstatera att man fått det break som varje människa skulle kunna behöva då och då.
Men jag saknar min dotter löjligt mycket. Jag vet att hon har det så bra hos sina kusiner, och min syster tar mer än väl hand om henne. Hon blir mer borskämd där än sina kusiner. Men ändå...

När jag pratade med henne på telefonen igår så sa hon att thon.
- Mamma jag vill vara med dig, bara. Kan du komma och hämta mig.
Jag svarade henne att hennes pappa skulle komma och hämta henne när han hade jobbat färdigt. Men hon är i en väldigt mammig fas av sitt liv just nu och vill ha sin mamma mest av allt.
Den saknaden och den längtan efter henne som jag känner just nu, lämnar mig aldrig. Jag kan inte helt slappna av.
Det finns något som konstant gnager i hjärtat.

Därför vaknar jag av mig själv tidigt på morgonen, när hon och jag normalt brukar gå upp och äta frukost.
Trots att jag bara har sovit några få timmar så vaknar jag ändå då.
Vi har ett stambyte i huset just nu, så Astrid och jag har gått upp tidigt och gjort oss i ordning och traskat ner till fiket där hon har pekat på sin favoritsmörgås (köttbullemacka med en klick rödbetssallad i mitten). Sen efter frukost så har vi åkt till dagis, och jag vidare till studion därefter.

I två dagar nu så har vi gått upp och ätit frukost, och sen har Bob lyckats få mig att somna om igen. Så tack vare det så har jag fått lite sömn i alla fall.
Men hur är det möjligt att jag känner mig så tom när jag är så långt ifrån mitt barn, hur ska jag ha detta enormt starka fysiska behov av henne? Jag vågar knapt tänka på hur det är för föräldrar som förlorar sina barn.
Jag går ju sönder bara av att vara borta ifrån henne, hur i hela fridens namn skulle jag klara av att vara utan henne?

Jag läste en bok om en kvinna som förlorade sin man och ett barn i Tsunamin på flyget till Vegas i somras.
Jag grät hela vägen dit.

Dock vet jag att för att vara en bra förälder för mitt barn kräver att jag vilar ut vid dom tillfällen som erbjuds.
Så jag ska göra vad jag kan för att insupa miljön och vi har träffat så många trevliga personer här som förgyllt vår tillvaro.
Många Norrlänningar. Jag går av någon anledning mycket bra ihop med norrlänningar... hahahaaa..
Det är något enkelt och rakt med dom som gör att vi talar samma språk, inget onödigt krims krams och alla menar ju väl och förstår varandra  därför.

Poker. Jag åkte ut ur turneringen med pocket tior mot AQ. Jag ställde och han synade. River A... ute..
Sen spelade jag cashgames i vanlig ordning och plussade riktigt bra idag också.
Nu är kl nio på kvällen och vi har inte bestämt oss för vad vi ska ta oss för.

Hoppas allt är bra med er där hemma.
 
I morgon har vi blivit övertalade att följa med och åka go-cart. Är jag hyfsat pigg så varför inte? Har hört så många av mina vänner prata om hur kul det är så det är väl på tiden antar jag.
Och bangar vi den så kan man alltid ligga och slappa vid poolen.

kramar

d

Kommentarer
Postat av: Linda

Vad rart du skriver om Astrid :)



..Och go cart! KÖR HÅRT!

2008-10-04 @ 14:42:19
URL: http://songbirde.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0