Trygghetsbehov?
Jag kan marknadsföring ganska bra också. Varit egen företagare i många år. Lärt mig förhandla bland annat avtal (eftersom det blivit några med åren).
Jobbat mycket med TV, radio och annan media i många år. Jag kan skriva musik och producera musik. Allt detta har varit väldigt lärorikt på många sätt och givande, men jag kan också sakna trygghet och enkelhet ofta nu för tiden.
Att gå till ett helt vanligt jobb, att börja och sluta på samma tider.. rutiner.. Att inte alltid ta med sig jobbet (mentalt) överallt.
Att slippa vara hundra procent focuserad HELA tiden. Plus det faktum att jag vill lära mig något nytt. Få vara del i ett team, ha arbetskamrater som jag träffar varje dag. Trygghet med andra ord. Allt som jag har jobbat med har krävt hundra procent av mig hela tiden på alla tänkbara sätt.
När jag började med musik för nästan 15 år sedan så var min ambition enbart att få skriva och uttrycka mig. Nu vet jag, att arbeta med musik kräver så enormt mycket mer. Och det är givande på många sätt, men också otroligt slitigt.
Det är därför jag mest skriver till andra nu och just därför som min musik tar ännu längre tid att ta fram än den gjorde förut.
Jag har tappat lusten lite grann. Inte till att skapa musik, för det är som att äta och sova för mig. Det är helt enkelt del av mitt väsen, men att jobba med musik som artist känns mest kämpigt och tar emot just nu.
Att skriva till andra är enklare. Där är jag kreativ och får behålla det på den nivån.
Allt handlar väl i grunden om ett trygghetsbehov som växt sig fram under ytan :-)
hugs
d
För all del Dilba. Du har ju din poker nu. Du har feta Rusta kontrakt att leva på. Andra artister köper ditt material. Så varför göra egna låtar och vara din egen artist? Vem behöver väl trogna fans och en egen publik som kommer på ens konserter eller köper ens plattor då? Du kan ju återkomma till oss då du är pank och kanske behöver oss som älskar dig och din musik igen. Kanske finns vi kvar här för dig då. Kanske inte.
Underbara Majsan, det har verkligen ingenting med poker eller pengar att göra. Jag älskar verkligen musiken med hela mitt hjärta, men hela artistyrket kräver så otroligt mycket konstant. Självfallet räknas vad ni som lyssnar tycker, det är för er jag har spelat alla år, jag ska ha dig i åtanke när jag längtar efter att skriva till mig själv.. då vet jag att du lyssnar. Tack..
d
Jag tycker Majsan är lite hård. Artist/publik är som ett vanligt förhållande - glöden måste finnas kvar hos båda parter och om artisten är i en fas då det inte känns rätt skulle resultatet heller inte bli riktigt bra. Därmed inte sagt att jag inte längtar efter mer Dilba - artisten
Hård eller inte, det hela verkar till syvene och sist bara handla om "business". Ingenting är liksom längre heligt. Du faller här in i facket av artister som så fort de skapat sig ett "namn" i branschen bara vill luta sig tillbaka och bevisligen egentligen hela tiden velat göra annat. Som att allt det du skapat och gett oss egentligen inte alls betytt eller betyder något. Hjärtat och lusten finns inte med i skapandet/musiken längre - har det då någonsin gjort det undrar man? Vad är det du gjort, låt säga de senaste 5 åren som artist som varit så "slitigt och kämpigt"? Känns liksom tråkigt att vi lyssnare slitit ut dig och att det tar dig emot att göra det vi trodde du älskade allra mest. För mig exempelvis skulle det vara en ynnest att kunna leva på mitt skapande och min musik. Och att sedan vara en etablerad artist i mitt eget namn och därmed kunna ha en massa läsare av min alldeles egna blog på nätet. Det finns många faser och val i en artist/låtskrivares hela liv, men att sälja sin själ till ex. Rusta känns lite väl tvivelaktigt då man befinner sig mitt i en framgångsrik artistkarriär. Världens låt for nothing but dollars & cents liksom. I just don't get it.
Nej Majsan.. du har verkligen en EXTREMT skev bild av hur det hela funkar. Du lever i en illusion om att det är superglamoröst att vara artist, men du har helt fel. Om du inte gillar Rustalåten så är det helt ok med mig. Dessutom så skulle jag uppskatta ifall du fortsättningsvis talade för dig själv och inte benämnder dig i "vi" form för rättvisans skull tack!
d
Jag anser att det är ytterst trevligt att reklam får musik vi kan njuta av istället för klämkäcka jinglar! Så länge varumärket är något som artisten kan stå för är det väl en förträfflig lösning? Så att "sälja sin själ" - det får stå för dig om du tycker - knappast majoriteten av de som njuter av låten.
Jag är övertygad om att Dilba brinner lika mycket för musik idag som för tio år sedan men man får inte glömma att branschen förändrats radikalt för artister (illegal nedladdning, utsugande skivbolag etc etc) som gör förutsättningarna annorlunda. Dessutom kan prioriteringarna förändras på tio år när man exempelvis får barn som man vill ge trygghet såsom mat på bordet.
Allt jag gör är att reflektera över samt kommentera dina ord här Dilba. Det är du som blottar hur kämpigt och motigt du har och vad som döljer sig under ytan. Om du kunde förklara vad du menar och svara på frågor vi ställer (ja, "vi" det är fler än jag som undrar..) istället för att fega och bara slänga i ansiktet på oss att vi har en så SKEV bild av allt detta du skriver om, det skulle ju vara snällt av dig. Det kanske skulle öka förståelsen för dina val - annars är det som sagt lätt att bara se att din hela musikaliska kreativitet enkom handlar om att suga ur så många spänn som möjligt ur din varje ton.. Om det är som Linda skriver att det bara handlar om att försörja dig och din familj så skriv det då. Men att beklaga sig inför sina fans och läsare att ditt artisteri varit så oerhört tärande på dig - trots att du knappt gjort något offentligt framträdande sen du fick barn - det känns faktiskt väldigt märkligt. Det finns många andra artister att jämföra med som verkligen slitit för sitt skapande och som aldrig någonsin beklagar sig, och de har inte fått en promille av det rampljus du har fått...
Sen undrar jag var du läst att jag skrivit att det bara skulle vara glamoröst att vara artist? Eller att jag inte gillar Easy? Tvärtom ÄLSKAR jag den och hade önskat att den funnits med på ett nytt Dilba album och att du framfört den själv på en egen scen på en egen turné.
Mvh Majsan
Ja men det är ju för att du pratar om "rampljuset" som något självuppfyllande ändamål.
Dessutom så har jag aldrig beklagat mig över att mina fans skulle ha slitit ut mig, tvärtom, det är den dialogen som har gjort att jag fått eld i baken i bland och gjort att jag har hittat lusten igen när jag tyckt att offentligheten (tidigare) känts kämpig.
I går var det en jättesöt tjej som kom fram till mig på tåget och pratade om att hon älskade min första skiva, hon visste inte om jag hade gjort något efter, eftersom hon hade bott utomlands i tio år. Det händer mig ofta och det är något positivt.
Det som inte känns positivt är musikindustrin. Alla nerladdningarna gör att skivbolagen satsar enormt lite på Svensk musik. Dom inspelningsbudgetar som finns nu är minimala eftersom det är så verkligheten ser ut även för dom idag.
Det kostar pengar att spela in musik. Musiker.. stråkar.. studiotid.. att spela in är en dyr apparat. Och jag har ingen lust att kasta och hafsa ur mig något "blaj" eftersom jag älskar musik.
d
Dessutom Majsan, så har jag gjort ganska många offentliga framträdanden sen jag fick barn...
d
Måste bara lägga en kommentar, brukar inte göra det annars på "offentliga" bloggar. Jag förstår Majsans frustration, att längta efter en ny skiva, turné osv med en artist man tycker om är helt naturligt, men samtidigt skulle inte jag vilja att det som släpps är halvhjärtat, ogenomtänkt och bara något som ska ges ut för att det står så i kontraktet, då kan man snacka om att svika sina fans och bara göra musik för pengar... Helhjärtat eller inte alls är min åsikt! Vad är det för fel med att skriva åt andra artister eller göra reklammusik? Ska man bojkotta författare som skriver krönikor istället för att ge ut en ny roman? Så länge artisten eller framför allt du själv som människa kan stå för det du gör är det lugnt för mig. Människor och omvärlden förändras, ständigt. Jag tror på att se till sig själv och att må bra i det man gör, både i det privata och i yrkeslivet. Man har olika mål och prioriteringar beroende på vart i livet man står. Är du samma människa som du var för tio år sedan, ser dina mål och drömmar fortfarande lika ut? Det gör verkligen inte mina och jag tycker det är bra, det handlar om reflektion, insikt och utveckling. Sen vet vi alla hur trycket på offentliga personer är, minsta lilla snedsteg, felsägning mm och du är uthängd i kvälls/veckopressen - hur jäkla kul är det? Är det verkligen värt det? Att ens barn kanske blir retat, att ens relation ifrågasätts? Ja, ni vet vad jag menar. Personligen skulle jag inte fixa det...
Btw, vi gick i samma klass jag och Dilba på gymnasiet, kan inte påstå att vi var vänner och inte heller att jag gillar den musik hon gör, MEN jag är glad för hennes framgångar, att hon klarar sig fint och verkar må bra i sitt privatliv.
Oj, det blev en lång kommentar, hoppsan.
