Hade en toppendag på jobbet idag. Roligt dessutom. Sen efter jobbet åkte jag och Astrid över till
min goa, kloka syster Dilsa. Hon är Astrids gudmor och en av dom starkaste människor jag känner.
Hon känner mig på ett sätt som ingen annan gör. Hon säger ofta.. ja men så är du Dilbis, så har du alltid varit.
När du var liten så sa eller gjorde du så här.. och det där är så typiskt dig Dilbis..

Hon påminner mig om sånt som jag själv ibland glömmer bort. Sånt som bara någon som känner dig
bättre än du själv gör ibland när man gått vilse på villovägar till exempel.

I dag fick hon mig att inse att vissa fighter inte bevisar någonting när man innerst inne redan vet
det man behöver veta. Vissa tankebanor är bara som cancer, det sprider sig och tar över glädjen
i livet och infekterar allt vacker som man egentligen borde fokusera på.
Men lägger ner på tok för mycket energi på fullkomligt meningslösa saker ibland.

Är det verkligen värt det, varför och inför vem?
Det var en sorglig insikt på ett sätt och på ett annat befriande..

Varför slå sig blodig för ett kvitto på något som hjärtat och hjärnan redan vet?
Acceptera det du inte kan förändra och glädjs åt dom bra sakerna i stället.

Tack söta du, jag är så oerhört glad och tacksam att jag har dig.
Vad skulle jag göra utan världens bästa storasyster?


Här är en bild på Dilsa och Astrid när Astrid fyllde år och firades av med jordgubbstårta som hennes pappa
gjort till henne i parken. Fina minnen. Minnen som betyder allt för mig.




hugs

d