Har funderat över vissa saker och gjort lite omstruktureringar här och var i mitt liv på sistone.
Det är som att tiden innan krävde förändring men vilken förändring jag skulle och borde göra visste jag för lite om.
I sig var detta en frustration som jag nu känner att jag börjar få ordning på.
Kanske var det någon form av tidig 40års kris? Lite väl tidig i så fall (tack så mycket.. obs ironi).

Jag är en ganska dubbelbottnad personlighet (tror i och för sig att dom flesta är så också) och i vissa lägen är jag en typisk känslomänniska och i andra super rationell. Så pass att folk omkring mig höjer på ögonbrynen och blir förvånade.

Hur som helst så har jag kommit fram till att jag är jätte duktig på att plussa vänner och folk som jag tycker gör någonting bra. Att dom känner sig bekräftade osv.

Men å andra sidan så är jag sämre på att bekräfta den som står mig allra närmast. Min partner. Detta är min slutsats.
Kanske har jag inbillat mig att min partner skall ta detta för givet eftersom det är så klart en av dom absolut största valen man gör. Vem man vill och ska leva med.
Och självfallet så är vi extra noga i det valet eller hur?

Men när man tittar på det från den andra vinkeln så är det ju så självklart att just den utvalda personen är den som mest förtjänar dom superlativen.
Jag har också (så klart) analyserat varför och varifrån detta beteende kommer.
Och "no surpriser" där.

Men det sköna är att man kan göra någonting åt det. Och det ska jag.
Men det tog lite tid och grubblerier att komma dit.

Så..

Bo Sehlstedt!   Jag älskar dig verkligen och det är en fröjd att vakna bredvid dig varje morgon. Vi har så roligt ihop och det är en väldigt viktig faktor för mig. Att se på livet och uppskatta livet ur samma vinklar. Att man känner att man hör ihop med någon som lägger vikterna på samma saker i vågskålen. Jag känner att vi är oslagbara och att jag har det bästa i livet varje gång vi skrattar ihop.
Detta och så mycket annat som jag tack vare oss ska bli bättre på att säga och visa.

din D