Jag har träffat många underbara människor i mitt liv. Mitt ex är en av dom. Kristofer. Han är ärlig, han är rak.
Han är känslig, han är genomgripande omtänksam. Han har ett civilkurage som får dom flesta att blekna vid hans sida.
Han är fullständigt orädd för känslor och vad dom innebär, han följer sitt hjärta hela vägen. Han bryr sig inte om vem som säger vad, han focuserar alltid på det viktigaste och det är för honom vad hans inre röst säger och hans hjärta. Jag beundrar honom mycket och önskar ofta att jag kunde vara som honom. Ibland när saker händer så hör jag inom mig vad han skulle säga. Eller så ringer jag bara honom och får en del av det lugn han besitter. Alltid något snällt och omtänksamt i bakfickan har han.
Det är han som är pappa till Astrid. Hon har många av hans fina egenskaper och jag är så glad att jag fick barn med honom.
Borde inte alla känna så med sina ex? Eller vore det inte en utopi ifall man kände så med alla sina ex? Tyvärr är det inte så och många gånger får barnen lida för att föräldrarna hamnat i gräl eller förorätter med varandra eller sina nya liv.
Hur som helst är jag så glad att jag har Kristofer och han mig. Jag skulle nog göra nästan vad som helst för att se honom lycklig. Det är så det ska vara. Och då har vi ändå gått igenom mycket tillsammans. Han kan mig, han förstår mig och han älskar mig rakt in i själen. Och för det skall jag alltid älska honom vart än vi tar vägen i våra liv och vad som än händer.
Jag har alltid min bästa vän.

d