Någon inre röst påminde mig om hur bra livet är och jag mindes perioder då jag målade mycket. 

Uttryckte mig och älskade att vara ensam. Det är då jag har varit som mest kreativ.

Jag tror att jag har gått omkring med någon gammal dröm om "familjen" som var någonting fint och vackert som jag ville vårda (den gamla konstallationsuppfattningen om familjen då så att säga). Men är den verkligen för alla? Och kanske passar den inte för vissa som mig? Kanske mår vi bäst av att vara ensamma och inte i en parrelation förrän om tio år kanske? Vad vet jag. Att det räcker att dela livet med en partner när man pensionerar sig. Då man ändå har massor av tid över att fördriva med någon likasinnad. Då man är äldre och klokare så att säga. 

Vad vet jag.. bara funderingar..

Men dett jag vet är att jag plötsligt när jag satt där på bussen mindes hur jag brukade längta och älska hösten. 

Hur jag alltid har kurat ihopmig  med med mina tända ljus på höstarna och målat och skapat. Och hur jag nästan alltid känt mig starkast ensam, ja förutom med Astrids pappa då. Nog för att jag har älskat efter det också, men inte varit harmonisk tillfreds med familjen som konstallation. 

Konstigt och jag önskar att det inte hade varit så förut. Jag har hoppats och velat hålla den drömmen i handen ett tag till. Drömmen om en mysig familj, ni vet den där bilden som egentligen bara förmedlar det absolut bästa och utestänger det som är tungt och kämpigt också.

Hoppades att det var något för mig också... men där på bussen så gav jag upp och kände mig 100 kg lättare. Gav upp för att få tillbaka något som jag saknat.. något som kommer med hösten.. all den kreativitet som ouppfyllda drömmar ger upphov till. 

Konstigt att ge upp kan vara någonting positivt. Eller hur?

kram

d