.. skrev.. And so castles made of sand, melts into the sea.. eventually.

Jag gillar inte att låta saker rinna ut i sanden. Jag föredrar ett big bang hellre i så fall.
Tror att det för dom flesta handlar om konfliktskräck och separationsångest.
Men problemet är att det resulterar i en respektlöshet som jag
inte på något sätt förespråkar. Jag förtår hur dom känner, men jag tror att det i förlängningen kan vara farligt för att man gör det till rutin att inte ta itu med konflikter i stället.

Det finns i mitt tycke och med hur jag fungerar bara några få undantag som funkar med det agerandet (att låta saker rinna ut i sanden så att säga).

Och det ena är när två individer (eller flera) inte är så nära varandra och tumult har uppstått ganska snabbt.
Då kan det vara vettigt (tycker jag) att låta saker bero eller rinna ut i sanden, om man ändå inte känner att
det är tillräckligt viktigt eftersom man kanske precis har träffats. Fast då gäller det att alla känner på samma sätt.
Så att det inte sitter någon som känner att han eller hon hade ett större engagemang i detta.

Det andra alternativet för är när någon jag tycker om väldigt mycket har dött.
När någon jag kanske inte har träffat på
mycket länge plötsligt går bort.
Jag kan gå ganske länge och "lådsas" som om den personen "bara" har rest iväg
till Australien eller nå´t har jag märkt.
För sen kommer sorgen pö om pö. Förmodligen någon chockreaktion.

Hur som helst. Glöm inte att reda ut viktiga saker i era liv. Morgondagen är inte solklart närvarande.

d