Kändis?

Jag googlade mig själv idag. Jag gör det ibland. En del undrar och frågar hur det är att vara så kallad "kändis".

Man kan säga så här. Det var något oerhört onaturligt och konstigt i början. Jag fattade inte vad det var som hände.
Plötsligt för cirka 12 år sen så ville alla prata med mig. Folk stirrade och bettedde sig onaturligt i min närvaro.
Vissa blev väldigt nervösa och sa konstiga saker eller kunde dessutom bli arga ifall dom inte fick den uppmärksamhet dom
ville ha av mig. Eller i ren nervositet sa något plumt och nästan elakt. Saker som jag tror att dom aldrig annars skulle
sagt till en vilt främmande människa. Andra ville redovisa hela sina liv för mig, det kändes också märkligt, onaturligt men ändå
som någonting mer positivt eftersom det var uppenbart att dom bjöd på sig själva.


En del avlägsna bekanta ville plötsligt bli din bästa kompis, till nästan vilket pris som helst. Till en bröjan var man ju alltid trevlig
men när det belv uppenbart att dom skapade och förstorade upp bagateller till jättestora sandslott så förstod man att det var
ett sätt för dom att på ett onaturligt sätt bli vän med mig. Folk har haft olika syften med detta. En del ville förhöja sin egen status och andra hade dirkt vinstsyfte som till exempel alltid kom fram senare när dom ville att man skulle ställa upp på någonting som dom pysslade med. Detta beskriver en del av dom negativa sakerna med att vara så kallad kändis, jag skriver så kallad eftersom jag själv anser mig (och har alltid gjort) vara en helt vanlig tjej.

I början var det jobbigt att aldrig få känna sig privat. Man kanske var ledsen för någonting någon dag (jag är en känslig person). Man kanske var i någon arbetskonflikt? Ibland när när jag har gått igenom något jobbigt privat, dödsfall, separation, eller någonting annat jobbigt. Så har just dom där spelen känts extra jobbiga eftersom jag inte har kunnat gå undan eller fått vara ifred just då. Kanske var man bara väldigt trött en tidig morgon när man satte sig i en taxi och måste lyssna på någon taxichaufförs redogörerlse för hela sitt liv? Folks förutfattade uppfattning om mig har varit konstant.
Men detta var när jag var yngre och inte visste hur jag skulle hantera detta.

I dag ur en kvinnas perspektiv så blir allt annorlunda. Jag ser mycket snabbare hur det ligger till. Jag är mycket bättre på att pararera bort dessa situationer innan dom blir jobbiga. Jag är vädligt duktig på att säga ifrån och kräver av andra att behandla mig på samma sätt som dom behandlar andra dom heller inte känner. Jag tar inte på mig något som helst ansvar för andras agerande. Om någon beter sig illa så är det dom som gör det, det är inte min uppgift att uppfostra vuxna människor och jag har rätt till att åka tunnelbana eller befinna mig i offentliga rum precis som alla andra utan att bli märkligt behandlad. Och tro mig, inställning förändrar allt. Min inställning till det hela påverkar andra i allra högsta grad.

Och därför.. på grund av alla dessa insikter så kan jag (och har gjort dom senaste 10 åren) bli glad när folk kommer fram till mig och säger någonting positivt. Jag är inte längre orolig för att det skall leda till jobbiga situationer senare eftersom jag kan hantera även ifall detta skulle ske.
Jag kan uppskatta och älska dom barn (jag älskar ju barn) som ibland i nervositet och ibland i ren nyfikenhet kommer fram till mig . Jag gillar att få dom att känna sig bekväma och visar gärna min uppskattning tillbaka. Eftersom jag själv är förälder så känner jag mig mer smickrad eftersom ett barns kärlek är större än allt annat och något som alla vi föräldrar gärna vill ha.

Idag gillar jag mina små möten med främmande människor. Ögonblick som ger mig någonting stort tillbaka eftersom det även är på mina villkor. Jag gillar när folk bjuder på sig själva och har alltid gjort i grunden eftersom jag själv är väldigt social.

Så idag skulle jag säga att det till stor del är någonting positivt. Förr var allt en enda stor gröt som jag inte kunde greppa eftersom allt kom på en gång.

Jag kan fortfarande idag läsa saker som folk skriver om mig eller andra offentliga personer, och bli förvånad över vilka frihteter folk ger sig, bara för att någon råkar vara någon dom har sett på TV. Folk som förhöjer sin egen person genom att försöka klanka ner på andra. Men det rinner av mig snabbare idag. Jag tror mer på folk idag också. Jag tror att alla andra, vettigt funtade människor, reagerar som jag och jag tror på sunt förnuft.

Så nu vet ni hur det känns. När jag var barn så undrade jag också hur det kändes för dom som var så kallat kändisar.
Inget jag själv på något sätt trodde jag skulle befinnam mig i senare, men nog undrade man.


d

Kommentarer
Postat av: Pär

Jätteintressant inlägg Dilba! Uppskattat. Och just detta hur du beskriver hur du accepterar situationen som den är och gör den till din, känns ju inprirerande för vem som helst, kändis eller inte.

Kramar och en önskan om en härlig jul

2008-12-23 @ 22:35:54
URL: http://meadowmusic.se
Postat av: minaya

woow

2009-01-02 @ 05:01:44
URL: http://minaya.blogg.se/
Postat av: Amer

Väldigt välskrivet inlägg, personligt och öppet som blogg ska vara.

2009-01-05 @ 09:28:27
URL: http://amerstad.bloggspot.com
Postat av: annkie

Moget så det stänker om det,tänk om alla hade dessa insikter...du e mega dilba som männika,massa kram annkie

2009-01-08 @ 07:17:44

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0