en sjöjungfu i nöd
i sitt sista andetag
skrev med fenan på ett löv
memoarernas sista blad

därborta vid horisontens mitt
blänkte en allt för välbevarad hemlig skatt
på en obebodd ö
dansade helt fria tankar glatt..

och luften var fri
för den som kunde andas
tidvattnet var där borta
där det inte skulle ha hamnat..

vad hände med vår jungru
undrar säkert du..

jag har hedersvärt röda kinder

men dessvärre inga ben

skrev vår lilla jungru
och tänkte att det var för sent

men hon var dock inte ensam
för på andra sidan ön
såldes ramlösa i mängder
och du skulle sett den kön!

men vackrast är ändå sagan
där du ger hopplöshetens svar
när ingen för din talan
och tystnaden är allt du har...

varför är det så?



fortsättning följer.. helt klart!!! ;-)


dilba