Ska man bara ignorera dom? Ska man lägga dom i en låda och trycka på paus och ta fram dom en dag

långt där framme när allt känns passerat och färdigt? 

Men är inte det, det samma som att ljuga? Eller handlar det om överlevnad? Och går det ens att göra så eller är det bara ett önsketänkande för kognitiv beteendeterapeuter? 

Vad är det i så fall manska överleva? Känslor? Vi vet ju att känslor fysiskt inte dödar oss.

Eller ska man låta dom ha sitt eget liv och köra tills dom säger något annat?

Att dom kan vara besvärliga och överdjävliga att tampas med ibland det vet ju ju.

Och att drömmar förföljer oavsett du är vaken eller sover kräver sin energi.

Jag försöker rikta min energi i rätt riktning så gott det går. Men ibland upplever jag att om jag försöker för hårt så

blir det bara värre och det slutar bara med att jag ger det mer näring och energi i stället för tvärtom.

Nej, det bästa är nog bara att låta saker vara som dom är. Låta saken bero lite i sina egna händer och att våga lita på 

att tiden utvisar när det slutligen är utagerat.

hugs

d