Första filmen jag såg någonsin var faktiskt Lassie. Jag kommer ihåg att jag var lika tagen (om inte mer) av hela upplevelsen ATT gå på bio, än själva filmen. Bakom mig satt en tant med sin hund i knät och grät mer eller mindre hela filmen. Detta var stort för henne också fast på något annat märkigt vis. Hur som helst ganska roligt när jag kom tänka på det idag.

Dessvärre så är jag inte så förtjust i att gå på bio idag. Inte om du jämför med dom flesta jag känner.
Jag har reducerat mitt biobesökande till att gå på filmer som jag till hundra procent är sugen på att se och då tycker jag att det är underbar upplevelse. Men att så kallat "ta en bio" en kväll är inte alls min grej.

Det hela började med när jag spelade teater. Jag fördjupade mig i ämnet dramaturgi. Jag började känna mig lurad när jag såg filmer som gjorde att jag mer kände mig som en målgrupp. Jag började också bli irreterad när jag konstant visste vad som skulle ske i filmen sen. Till slut kunde jag se filmer mot slutet av en film och räkna ut vad som hade hänt innan. Det var helt klart O-kul. Efter den perioden så hade jag min period då jag fördjupade mig i psykologi. Ständigt analyserande och filosoferande på det. Suck, och pannan i vecka jämt och ständigt. Leta, leta, leta efter dom där svaren som man sen förstod inte fanns, men som gjorde att man lärde sig mer om människans inre liv.
Men då i samband med den fasen så fick jag någon fix ide att "icke kvalitativ" underhållnig slösade bort mitt liv. Att det var slöseri och passivt. Att jag som en ganska social individ hellre gjorde saker med mina vänner och nära kära där jag kunde se dom i ögonen och på RIKTIGT uppleva deras närvaro i mitt liv.

Förmodligen bara en motreaktion till en massa saker men så började det i alla fall. Och idag så tycker jag så klart att den inställningen var lite hysterisk då man faktiskt både kan gå på bio och se en med-risk-för-att-vara-kass bio OCH njuta av sina näras närhet samtidigt eller efteråt.

Åja, nu vet ni hur jag mötte Lassie ;)

d