Att födas, leva genom livet och bli gammal.
Ok, nej jag ska inte ta er igenom en hel avhandling i så stora ämnen. Har ju bara kommit halvvägs själv så
det skulle väl inte ha någon större trovärdighet mer än eventuellt intressanta spekulationer.
Men idag så slog det mig att vissa är så rädda för att förlika sig med dom stora självklarheterna i livet.
Att vi föds, lever och sen dör. Jag läste en bok om en man som berättar om sitt liv i väntan på döden.
Så mycket tankar när man vet att det ögonbicket är i antågande. Att vilja acceptera det men ha svårt att
på riktigt göra det.
Vissa har till och med svårt att se sig själva i roller som föräldrar. Ämnet är så laddat, för dom förlikar det med att
bli gammal och det är lika med ett steg närmare döden. Eller att binda sig. Det skulle också på något sätt vara ett teckan på att man är ett steg närmare graven?
Om det hade varit så att man bara kunde vägra döden och det hade funkat så hade varit patenterat för länge sen.
Men tiden går ju ändå.. like it or not. Och frågan är om man vill vara en patetisk färväxt jättebaby hela livet? Och plötsligt vakna upp och lukta på kaffet efter att alla tåg har lämnat stationen?
Inga barn (livet kan självfallet vara kanon utan barn också), inga djupare relationer (eftersom man aldrig vågade ta det dit, någonting annat runt hörnet eller på andra sidan gräset kunde ju vara bättre?) och på konstant jakt efter snabb bekräftelse därför man behöver känslan av att vara närvarande i nuet i kompensation för att man har tappat dom där djupare relationerna som man har i en familj eller till en livspartner.
Ensam är stark (visst klingar det illa?) eller leva i nuet (vadå finns det inget underbart att minnas och förmedla vidare till sina barn?) och finns det inga drömmar om framtiden att längta efter?
Jag är ju själv en ensamstående mamma. Men kärlek är och har alltid för mig varit det största. Jag vet att ska du få något så måste du ge bort något av dig själv. Du måste offra något, ett för att fullt kunna känna att något annat är en del av dig och två för att förtjäna samma förtroende och kärlek tillbaka.
Och för mig tar det tid att komma dit. Och gudarna ska veta att relationer inte på något sätt är lätta uppdrag.
Men att födas, leva och dö är ändå det vi till hundra procent vet att vi kommer att göra. Är inte det en trygghet då att veta det? Att det finns NÅGONTING som vi med säkerhet vet?
Jag tycker det.
d
Kommentarer
Postat av: Janne P.
Hej! Dom som tycker att bli förälder är lika med att bli gammal är ju så fel, tycker jag, snarare tvärtom, det är så mycket glädje med att ha barn så att man glömmer att åren går & då håller man sig nog yngre, men det känns som man blir lite äldre när dom flyttar ut, så man kanske ska skaffa ett nytt barn typ vart sjunde år? ha det bäst :)
Postat av: dilba
Visst är det så. Men då måste man våga ta till sig relationen mella barnet och dig hela vägen. Göra det där som krävs för att få den upplevelsen. Och vissa förknippar ju det här med att få barn bara med förpliktelser. Som att nya vuxna människor inte innebär samma sak ändå?
d
Trackback
