Du klättrade ganska fort upp på det enda tak man kunde se från trädgrenen du klättrade upp i som barn.
Till och med fåglarna stannade inne den kvällen.
Det var för ovanlighetens skull fullmåne igen och du längtade lite extra efter dom där drömmarna som omsveper en gullvivas solkyssta doft.
Du sa till henne att.. gumman du vet, allt jag har sagt till dig är sant och riktigt.
Men det blev bara så fel för du visste ju inte ens själv vad du menade och sa bara vad du trodde att hon ville höra.
Sanningen var långt där ifrån och vem vet varför ibland man inte bara tar mot till sig och säger som det är.
Du minns mors ord om tvåsamheten. I tvåsamheten så finns det alltid en stark och en svag. Vem vill du vara när du älskar? Varför sa hon så?

Långt där ifrån hörs fotsteg på gården. Någon stannar upp, vänder sig om och går tillbaka och hon tänker att nycklarna säkert fortfarande ligger på bordet i hallen. Och in genom dörren, hämta och sen iväg igen. Inget hejdå den här gången heller? Inget, hoppas din dag blir bra. Allt sånt och alla såna ord som förr låg kvar i byxfickan resten av dagen.
Ord som förr lyfte dagens ansvar och arbete till att vara en spännande utmaning och nu.. bara nya steg ute på gården tills ljudet tonats bort.

Men vet du? Jag älskar dig och har alltid gjort. Jag hade velat fylla i med ett men och fast här.. Men det finns inga men. Från och med den dagen du uppenbarade dig så visste jag att det var så här kärlek skulle och ska kännas. Tvivellöst uppfyllande till bredden, till den milda grad att mina tankar inte längre ville vara mina, dom längtade efter dig som resten av mig. Om jag någonsin har påstått annat så har det bara varit i syftet att såra dig tillbaka när jag känt mig sviken och förtvivlad.

Men det är bara tomma lögner som jagar mig sena nätter när jag sitter på vårt tak och ser ut över fält som skuggats till intet av natten. I det där trädet klättrade du i som barn, jag kan se det framför mig nu..
Och du. Om stjärnorna sover inatt så är det bara för att du inte ändå ser dom där du sover, kanske måste även stjärnor vila ibland också?.. och om jag vaknar i morgon bitti med dessa tankar som tärt på mig nu så länge att jag inte längre hör något annat på grund av oljudet av tomheten. Så lovar jag att vara din för alltid om du bara frågar. Jag skojar inte. Jag gör det. Hör du vad jag tänker? Och om du gör det vad händer då? Kanske går du bara vidare..

Kanske vänder du vid grinden igen. Och ljudet av steg på gården efterföljs av steg i trappen och sen in genom dörren.
Nycklar som läggs på bordet och dom där underbara klara ögonen ser på mig och säger.. jag älskar dig gumman.
Ha en underbar dag. Lägg nu dom här orden i fickan och låt mig på så sätt få vara med resten av din dag.

d


ps.. Fråga mig inte vart allt poesitramsande kommer ifrån, men ibland blir man sugen på att skriva ner allt jox i en bok. I så fall har jag ett kapitell här :)