Passion..
För många år sedan skrev jag en låt som heter Passion. Den handlar om att gå vilse på ett underbart sätt.
Att njuta av någon annans närvaro så pass att man ögonblickligen tappar all koncept om tid och rum. Men Passion är inte bara en upplevelse av någon annans närvaro. Det är essensen av närvaro i livet i sin helhet.
Skulle man titta vetenskapligt på det så handlar det nog mer om instinkter. Fortplantning. Alla är vi individuella när det kommer till produktionen av endorfiner och andra lyckohormoner. Vi har olika starka överlevnadsinstinkter.
Och ur vilken vinkel man än tittar på det så kan vi konstatera att vi är summan av vårt både biologiska och sociala arv när det kommer till Passion. Jag vet att jag har oerhört starka överlevnadsinstinkter. Min mor födde fyra barn, min mormor tio.. (herregud hur många är dom). Likaså på pappas sida. Kommer ifrån en nomadstam vars överlevnad hängt på överlevnadsinstinkt sen första dagen. Och sen hit till Sverige där kyla och distans är beundransvärt. Konstigt i min värld då känslor och passion signalerar liv och närvo i min värld.
Jag vet också att jag trivs bäst runt människor som är lika passionerade som jag är. Jag tycker om engagemang. Jag uppskattar människor som söker en mål och mening i livet och sen kämpar för det. Jag och mina likar nöjer oss inte med det som ödet serverar oss. Vill ta ett eget beslut om vart vägen ska ta vägen.. lol.. hur lät det där. Ja, men ni förstår vad jag menar.
Jag vet också att normal Svensken är mer passionerad än hon eller han vill ge sken av. Vissa är bara rädda för att visa det, för det i Svenska normer signalerar "ur kontroll" eller förhastad i sitt agerande. Och det där förstår jag inte heller. Jag menar.. vad ska hända? Vad är det som är så dramatiskt. Våra egna känslor är ju vår upplevelse. Borde det inte få vara lyxen som vi I-Landsmänniskor kan få ägna oss åt då dom flesta av oss inte behöver oroa oss för krig och sjukdommar och annat elände? Varför denna skräck för känslor undrar jag iband?
Bland mina musikervänner så är det en helt annan inställning. Dom flesta näst intill glorifierar känslor och passion. Det är någonting fint. Och alla har rätt till sina egna känslor.
Så gå vilse mina vänner i passionens tecken. Det är en resa som är väl värt biljetten i slutänden.
hugs
d
Att njuta av någon annans närvaro så pass att man ögonblickligen tappar all koncept om tid och rum. Men Passion är inte bara en upplevelse av någon annans närvaro. Det är essensen av närvaro i livet i sin helhet.
Skulle man titta vetenskapligt på det så handlar det nog mer om instinkter. Fortplantning. Alla är vi individuella när det kommer till produktionen av endorfiner och andra lyckohormoner. Vi har olika starka överlevnadsinstinkter.
Och ur vilken vinkel man än tittar på det så kan vi konstatera att vi är summan av vårt både biologiska och sociala arv när det kommer till Passion. Jag vet att jag har oerhört starka överlevnadsinstinkter. Min mor födde fyra barn, min mormor tio.. (herregud hur många är dom). Likaså på pappas sida. Kommer ifrån en nomadstam vars överlevnad hängt på överlevnadsinstinkt sen första dagen. Och sen hit till Sverige där kyla och distans är beundransvärt. Konstigt i min värld då känslor och passion signalerar liv och närvo i min värld.
Jag vet också att jag trivs bäst runt människor som är lika passionerade som jag är. Jag tycker om engagemang. Jag uppskattar människor som söker en mål och mening i livet och sen kämpar för det. Jag och mina likar nöjer oss inte med det som ödet serverar oss. Vill ta ett eget beslut om vart vägen ska ta vägen.. lol.. hur lät det där. Ja, men ni förstår vad jag menar.
Jag vet också att normal Svensken är mer passionerad än hon eller han vill ge sken av. Vissa är bara rädda för att visa det, för det i Svenska normer signalerar "ur kontroll" eller förhastad i sitt agerande. Och det där förstår jag inte heller. Jag menar.. vad ska hända? Vad är det som är så dramatiskt. Våra egna känslor är ju vår upplevelse. Borde det inte få vara lyxen som vi I-Landsmänniskor kan få ägna oss åt då dom flesta av oss inte behöver oroa oss för krig och sjukdommar och annat elände? Varför denna skräck för känslor undrar jag iband?
Bland mina musikervänner så är det en helt annan inställning. Dom flesta näst intill glorifierar känslor och passion. Det är någonting fint. Och alla har rätt till sina egna känslor.
Så gå vilse mina vänner i passionens tecken. Det är en resa som är väl värt biljetten i slutänden.
hugs
d
Kommentarer
Trackback
