Kära vänner..

Efter en himla massa överläggningar från vänner och arbetskollegor så gör jag det.

 

Känner mig på  något sätt lite mogen för det, kanske övermogen som den 36 taggare man är. 

Kan inte lova att jag kommer att blogga varje dag, min förhoppning är att jag ska skriva när jag tycker att jag har något på hjärtat jag tror att ni skulle kunna vara intresserade av att läsa. Mardrömmen är att det skulle bli som med pappas träningskort efter skilsmässan med mamma.

Osäkerheten inför det det nya fick honom att köpa dom dyraste köksmaskinerna som marknaden 

kunde erbjuda (om man sökte upp en bild på beskrivningen som företagen satte upp som målgrupp för deras produkter, så lär pappas fotot på pappas körkort varit en självklar syn). 

 

Tillbaka till träningskortet, tack? 

Jo, det ingick i paketet hitta sig själv, vilse efter separationen, antar jag.

Jag kan minnas att han sprang 2 varv runt skogen där vi bodde i Karlstad, Kronoparkens lilla radhusområde.  Ett område som på den tiden, till majoriteten tillhandahöll höghus mer eller mindre fastkedjade vid varandra. 

Två varv för alla dom där svindyra, fina träningskläderna, som säkert i dag ligger  som en påminnelse i någon kartong hemma hos pappa från den tiden. 

Möt det nya och okända med "full force". Ändå en bra inställning tycker jag.

 

Låt oss nu hoppas att jag kan hitta mer engagemang när det kommer till bloggen, än pappas träning då,  eller så är jag bara pappas tjej, i vanlig ordning. 

Apropå mammas tjej och pappas tjej..

 

Min dotter är fyra år och heter Astrid. Härom dagen när jag bad henne kasta sin glasspinne i "sopen" (invandrarsvenska), svarade den lilla sturska saken. 

- Mamma det "häter" inte sopen..

- Jassåru´, vad heter det då?

- Det häter papperskoorrrjään.

- Hörrö, du är fyra år, och din mamma är invandrare (mumlar för mig själv), komma hit och rätta mig.. dagens ungdom..

 

Med det vill jag säga att det svenska språket har sett ljusare dagar än dom kommer att se här i den här bloggen, men jag säger som min pappa alltid sa när jag rättade honom.

-Du vät vadd jag mänar! 

 

Och den som inte förstår vad jag menar, får gärna kommentera och fråga, så löser vi det.

 

stora kramar och välkommen!

 

dilba


RSS 2.0