Är det något man måste lära sig att leva med?


hugs

d

Jag har lagt i handbromsen privat. Tempo får andra element i mitt liv stå för.
Vilken "aha" upplevelse det har varit att komma fram till detta.

Jag antar att det är en naturlig fas i livet för oss som är högenergiska.
Men oj va skönt det är. Kan inte minnas när jag sist kunde njuta av en lugn stund.

Nu ska jag först ner på stan och göra några ärenden och sen möta upp en vän
på Anglais för en lung och skön kaffe :)

hugs

s

... handlar inte alltid om att ta omdömeslösa beslut som man sedan får sota för.
Det kan vara omdömeslöst att INTE ta ett beslut också. Att inte våga ta ställning i en fråga man kommer att
få leva med längre fram. Att inte ta hänsyn ibland för något som betyder väldigt mycket för någon man älskar eller vill
ha nära sig. Självfallet inte sagt att man måste kunna förvänta sig att någon ska kunna läsa den andres tankar hit och dit.. Men snarare att du tar beslut även när du undviker att ta viktiga beslut.

Precis så..

hugs

d

Dockan följde med en dagispolare hem idag med hennes mamma. Plötsligt står jag barnfri och kan tänka fritt..
Jahopp! (trummar med fingrarna på filten i soffan).

Lyssnar på musik och funderar över klassiska relationsgrejer. Jag kastade ur mig.. Aldrig somna osamns, eller sova på saken, på min FB status. Ja man undrar ju ibland vilket som är bäst. Om man blir arg och besviken för något, så kan ju dom känslorna kännas små och futtiga dagen efter när man fått lite perspektiv på det hela. Och då vill man ju inte hamna i ett läge där man ältar en massa onödigt skit i onödan. Men å andra sidan så kanske det är en del av processen i
att lära känna någon i ett tidigt skede i ett förhållande? Att det där retliga nötandet faktiskt leder till något bra.
Vadå? Jo att man lär känna varandra bättre. Men då är det nog ganska viktigt att säga förlåt eller kramas ordentligt efteråt så att det inte ligger kvar.

Det andra alternativet är att man har varit ihop länge och tar upp något som kommit upp många tillfällen och man
känner att det inte går frammåt. Man hamnar i ett läge där samma missuppfattningar och misskomunikation dyker upp igen. Kanske är det bättre då att låta det vila över natten och bestämma en tid (nästan som att ta fram kalendern och göra upp tid dagen efter) och ta upp det igen då.

Hey.. jag är inte säker själv. Jag tror på det förstnämnda. Våga ta konflikter, men blir det för långdraget så får man lämna det och ta upp det i morgon igen. Annars kanske man bara hamnar i en loop av misskomunikation som inte leder någonvart. Och säg förlåt och kramas efteråt oavsett vem som hade rätt och vem som hade fel. Om en vinner och den andra förlorar så förlorar ju ändå bägge ;)

Win, win är lika med harmoni. Bad Guy- Good Guy är lika med trauma i längden.

yes

hugs
d

..vem min lilla docka är mest lik! TILT.





Men hon kallar sig i alla fall mammagris.. så det så!!!

hugs
d

Min helg har varit toppen på många olika sätt. Mycket musik.. Mycket sol och bra sällskap.
Sen har jag fått en nytändning på jobbet. Oerhört spännande. Massor som händer och jag känner mig kreativ.

Hämtade Astrid idag på dagis, min vecka, min tjej, mitt allt hos mig.
Kan det bli bättre?

Men vad i hela fridens namn ska man bestämma sig för att göra i sommar?
Vad har ni för planer?

hugs
d

Jobbade hela dagen.. kände mig produktiv på förmiddagen, inte lika högenergisk på eftermiddagen.
Efter jobbet, drog jag till en studio och sjöng in en låt vi skrev för några veckor sedan. Det är en bra låt, verkligen..
men från att vara bra till angelägen att komma ut är inte ett samma sak för mig. Jag känner inte längre att jag måste släppa en låt bara för att jag tycker om den eller för att andra tycker om den heller...

Vi får se..  I morgon är det en ny sång session i en annan studio.. Samma där.. bra låt, och vi får se där också.
Jag är inte helt lätt att ha att göra med just nu när det kommer till releaser av musik. Jag jobbar fortfarande med otroligt duktiga och kompetenta själar. Men jag har mycket svårare att motivera mig själv till en utgivning.

hoppas ni har haft en bra Fredag.. för den är slut och nu börjar en Lördag..

hugs

d

Ett band som heter The Blue Nile är ett av mina största husgudar.. Jag har lyssnat på deras skivor
så många år att det mer är som en gammal vän. Ikväll talade den här låten till mig igen.. mmm...





Who do you love?
Who do you really love?
Who are you holding on to?
Who are you dreaming of?

Who do you love?
When it's cold and it's starlight
When the streets are so big and wide
I love you
An ordinary girl
Can make the world alright
Love me all the way
Saturday night
Saturday night

Quarter to five
When the storefronts are closed in paradise
Meet me outside the Cherry Light
You and I walk away
An ordinary girl
Will make the world alright
She'll love me all the way
It's Saturday night, yeah, yeah

Ordinary girl
And all the coloured lights
She'll love me all the way
It's Saturday night
Saturday night

Love me wrong or right
Who do you love?
Who do you really love?
Who do you love?
Who do you really love?
Saturday night, yeah
Saturday night, yeah
Saturday night, yeah
Saturday night, yeah

I love an ordinary girl
She'll make the world alright
She'll love me and I know
Love is Saturday night
Alright, alright, alright
She'll love me

Jag uppskattar och beundrar verkligen den egenskapen hos andra.
När dom vågar sticka ut hakan och stå för en åsikt eller ta ställning åtminstone ibland.
Civilkurage är hett, och att våga stå upp för svagare i samhället.
Men sjävfallet också att acceptera att man är mänsklig och har fel ibland.
Det är OK, ingen har rätt jämt men man har likförbannat en mänsklig rätt till en åsikt eller ståndpunkt.

Jag är bortskämd med att ha fler personer med dom här egenskaperna i min närhet.
Folk jag beundrar och uppskattar. Det är viktigt, för man speglar sig i andra och dom ger
en inspiration att hela tiden vilja bli bättre själv.

hugs

d

d

Jag skriver om olycklig kärlek.
Det är förmodligen precis det jag är bäst på.. säger vissa...
Jag älskar kärleken mest av allt. Den har så många sidor.. alla färger är inte ljusa.
Men jag är inte rädd för att måla i kärlekens alla toner. Ger uttryck för det och sånt jag ser.
Allt är inte självlevt. Allt är inte mina upplevelser, mitt liv, men det är ur mina ögon och med mina ord..
mina färger...

Ibland är det rakt ur mitt hjärta också..

Tack för dom fina brev jag har fått.
Jag säger inte att det inte finns någon för mig också där ute..
Min ensamhet är dock självvald på ett sätt.
Jag letar inte efter någon att dela livet med när jag skriver..
jag ger bara uttryck, skriver.. det har jag alltid gjort.

Ni får gärna tolka mina dikter och sånger.. men då är dom era.
Mina ord är bara ur mitt huvud.

Återigen. Tack för dom fina breven. Men jag är ganska skygg för nya bekantskaper just nu
Mina dikter är med andra ord ingen kontaktannons..
Bara ord om kärlek..

hugs
d

Så mycket fantastisk musik som jag har låtit vila, men som jag har dammat av
och tagit fram igen. Bland annat den här klassikern som jag köpte på nytt på ITunes igen.



Sade-No ordinary Love.

Gud vad jag älskade den här låten då och gud vad den står fint idag också.
Hennes nya platta håller tyvärr inte samma nivå som dom tidigare. Men det finns en, max två låtar som faktiskt är helt ok.

Tills nästa skiva kommer, lyssnar i alla fall jag helst på den här.

kram
d

Runt hörnet där jag står och väntar
Säg ingenting, bara gör det
Var så där glad som bara du kan vara
Så där blommig och solig inombords

För jag saknar enkelheten
i vår stilla dans
En familiär känsla jag förlorat
som sedan återfanns..

Kom nu så går vi
tiden har runnit ut
Tänk inte så mycket
med tankar ebbar drömmar ut.

Stäng dörren
du vet vad jag vill
Öppna ditt hjärta
och släpp fjärilen fri

Möt mig vid grinden
där stigen tar vid
Som leder till havet
tillsammans hjärtat
kom så går vi..

d

Astrid är hemma nu. Hon har haft en fartfylld vecka i Dalarna och tycker att
det var lite trist hemma.
Det jag gjorde var att jag gav henne 40 spänn ur hennes spargris och sa att hon kunde ju köpa vad
hon ville på affären för dom.

Det var med stor entusiasm som vi gick till affären. Hon var överlycklig.
Och på vägen så förklarade jag att när hon blev stor så kunde hon skaffa sig ett jobb och tjäna
egna pengar och köpa precis vad hon ville för dom.

För jag går ju till jobbet och tjänar pengar så att vi kan betala för att bo och äta och kläder och godis ibland...
Hon hängde helt med på noterna och kom fram till att hon nog ville bli vuxen också. Men inget barn ville hon ha.
Däremot vill hon ha mens. Hela menssnacket är en lång story där hon först tyckte att det var traumatiskt men efter
att jag förkarat för henne att alla tjejer fick mens och att det inte var farligt, tvärtom. Så ser hon det numera som någonting bra. För kroppen gör ju nytt blod ju.. Och då blir man stor tjej.

Så jobb=bra.. mens=bra.. barn=no way!

Nu är min tjej hemma och ja, hon sover fortfarande i min säng trots att hon är fem och ett halvt.
Så när hon är borta så märks det ännu mer. Lite tomt i sängen så att säga.
Jag älskar gott sällskap. Jag är oerhört social och tycker om att ha människor jag gillar omkring mig.

Mysigt när hon är hemma nu...

d

Det är ju jobbigt att skriva en bok..  Man måste tänka i förväg på en massa saker som ska komma senare osv.
Så nu tar jag en liten paus på någon dag eller så. Tack till er som ivrigt hejar på.
I dag är det bannemej vår.. Solen skiner som bara den och jag tänker ta mig ut och mysa :)


d

Du vet dom här gatorna. Dom har jag gått upp och ner så många gånger att jag blir förvånad om någon ny person dyker upp vid busshållplatsen. Vi som möts här känner inte varandra ur det perspektivet att vi kan varandras namn och ringer varandra, men jag ser dom åldras och dom ser mig antar jag. Våra barn har lekt i parken några gånger också.

Vad vi har gemensamt förutom vägar, gator, skyltar, helgdagar och dom för höga priserna på Konsum som vi ändå går och handlar på trots allt av ren bekvämlighet? Ja du.. jag vet inte. Kanske vet dom mer än jag, kanske säger detta mer om mig än något annat? Undrar plötsligt om det är så att det finns folk som velat men inte vågat säga något till  mig under alla dessa år. Undrar om jag rent allmänt ser arg eller avståndstagande ut.

Saker har hänt, folk har försvunnit. Några väntar på något och andra fortsätter att lunka på, det är väl det som kallas trygghet för vissa. Jag har alltid hävdat att jag är tillräckligt stark och trygg i mig själv. Men jag tror att tiden slog det ur mig lite grann ibland. Styrka finns tydligen för att sättas på prov. Det är så det funkar. Om andra märker det så vill dom fajtas, pröva och se om dom är starkare. Och sen stångar man in i varandra tills någon ger upp eller går där ifrån. Inte har har någon motivation kvar. Vem tror mest på sin sak? Oftast har väl detta varit något som varit tydligast på jobbet, men även i min relation till kvinnor. Kvinnor är lite som trotsiga barn ibland. Dom bara måste pröva för att se vart gränser går. Vi män är lite dummare. Vi brottas helt utan syfte. Bara för att vinna. Sen vad det är jag ska vinna eller förlora är något som jag har lärt mig titta närmare på med åren. Innan var det bara utmaningen i sig som fick mig att stå i stridsberedskap.

Problemet med åldrande är att med barnen så är det just dom som blir den där saken man tror på mest. Allt annat verkar så futtigt och obetydlig. Jag har inte tid att brottas om trivialiteter längre. Eller jo ibland, men inte på samma sätt. Och att min fru inte har älskat mig det minsta dom senaste 7 åren är ett faktum som jag på något sätt har lärt mig att leva med. Hon säger ingenting när jag går till jobbet. Knappt hej när jag kommer hem. Vi har ju de mesta av hemsysslor och ansvar uppdelat för länge sedan, inrutade mönster som står skrivna i väggarna här på ett sätt jag aldrig skulle försöka diskutera eller ifrågasätta längre.
Ett för att jag är säker på att det finns annat som kommer upp till ytan då i så fall och jag är rädd för vad det skulle kräva av mig. Och två, för att jag är rädd för att missnöjet, hopplösheten, men framför allt den obefintliga kärleken skulle göra sig synlig. Jag klarar inte av det. Och det är väl mitt största problem. Konfliktskräcken. Nästan som att varje litet ord ibland är ett hotfullt monster. För med ett ord följer ett annat och innan man vet ordet av så har man sagt ett ord för mycket. Jag säger hellre ingenting och har nog inte själv sagt något på många år till henne. I gengäld har hon lärt sig av mig och tiger som muren tillbaka.
Jag tror inte att vi är ensamma om att ha det så här.


d

Du klättrade ganska fort upp på det enda tak man kunde se från trädgrenen du klättrade upp i som barn.
Till och med fåglarna stannade inne den kvällen.
Det var för ovanlighetens skull fullmåne igen och du längtade lite extra efter dom där drömmarna som omsveper en gullvivas solkyssta doft.
Du sa till henne att.. gumman du vet, allt jag har sagt till dig är sant och riktigt.
Men det blev bara så fel för du visste ju inte ens själv vad du menade och sa bara vad du trodde att hon ville höra.
Sanningen var långt där ifrån och vem vet varför ibland man inte bara tar mot till sig och säger som det är.
Du minns mors ord om tvåsamheten. I tvåsamheten så finns det alltid en stark och en svag. Vem vill du vara när du älskar? Varför sa hon så?

Långt där ifrån hörs fotsteg på gården. Någon stannar upp, vänder sig om och går tillbaka och hon tänker att nycklarna säkert fortfarande ligger på bordet i hallen. Och in genom dörren, hämta och sen iväg igen. Inget hejdå den här gången heller? Inget, hoppas din dag blir bra. Allt sånt och alla såna ord som förr låg kvar i byxfickan resten av dagen.
Ord som förr lyfte dagens ansvar och arbete till att vara en spännande utmaning och nu.. bara nya steg ute på gården tills ljudet tonats bort.

Men vet du? Jag älskar dig och har alltid gjort. Jag hade velat fylla i med ett men och fast här.. Men det finns inga men. Från och med den dagen du uppenbarade dig så visste jag att det var så här kärlek skulle och ska kännas. Tvivellöst uppfyllande till bredden, till den milda grad att mina tankar inte längre ville vara mina, dom längtade efter dig som resten av mig. Om jag någonsin har påstått annat så har det bara varit i syftet att såra dig tillbaka när jag känt mig sviken och förtvivlad.

Men det är bara tomma lögner som jagar mig sena nätter när jag sitter på vårt tak och ser ut över fält som skuggats till intet av natten. I det där trädet klättrade du i som barn, jag kan se det framför mig nu..
Och du. Om stjärnorna sover inatt så är det bara för att du inte ändå ser dom där du sover, kanske måste även stjärnor vila ibland också?.. och om jag vaknar i morgon bitti med dessa tankar som tärt på mig nu så länge att jag inte längre hör något annat på grund av oljudet av tomheten. Så lovar jag att vara din för alltid om du bara frågar. Jag skojar inte. Jag gör det. Hör du vad jag tänker? Och om du gör det vad händer då? Kanske går du bara vidare..

Kanske vänder du vid grinden igen. Och ljudet av steg på gården efterföljs av steg i trappen och sen in genom dörren.
Nycklar som läggs på bordet och dom där underbara klara ögonen ser på mig och säger.. jag älskar dig gumman.
Ha en underbar dag. Lägg nu dom här orden i fickan och låt mig på så sätt få vara med resten av din dag.

d


ps.. Fråga mig inte vart allt poesitramsande kommer ifrån, men ibland blir man sugen på att skriva ner allt jox i en bok. I så fall har jag ett kapitell här :)