Jag gillar Normal. Har alltid letat efter en "Normal" kille. Vill ha ett så kallat "Normalt" liv. Jag älskar dom små detaljerna i ett liv.
Vanligt funkar fint för mig. Därför att det är varsamt och det är genuint.
Därför att det är i det lilla som det stora föds och blir en "Stor" historia.

Varför hävda sig i enbart markeringssyfte när inget vi i slutänden gör, trots att vi skriker eller visar framtänderna kommer att måla nya stjärnor i den svarta natten?

Svampplockningsperioden börjar nu. Dofterna i skogen. Vinden som sveper förbi ibland och för med prassel från björkarnas ivrigt fladdrandes blad. Deras tid är kort.

Gran och tall bevittnar om bilder och tider då vi inte ens var påtänkta. Och i detta finns det individer som lever och överlever med en acceptans om att tiden går oavsett vad. Varför fäkta med armarna eller stå och skrika? Bäcken rinner ändå stilla förbi.
Och det som är det enda som i slutänden gör ett avtryck i sanden när min tid är förbi, är barnet. Barnet i mig som ger mitt barn allt det där som betyder något. Kärlek. Det är i det vanliga och normala som kärleken mår bäst.

Varför kämpar vissa så emot tiden och den enda vi vet? Att livet och börjar och slutar vad som än händer.

Dödsskräck är en drivkraft för många. Mycket i vårt agerande har sina rötter i den.
Dödsskräck har drivit människor och driver som sagt människor i många avseenden. Men inte frammåt. För frammåt skulle innebära att tiden var som lera som man kunde forma eller ett förlopp där någonting börjar och slutar.

Tiden driver oss ibland till vansinne, men inte frammåt för där framme kommer det som ändå ska ske. Sanningen. Den enda vi kan luta oss på och säga att vi till hundra procent vet säkert.

Jag ger inte tiden någon "kredit" i det avseendet.
Den bara går och går helt enkelt.
Men i det lilla lever och växer det stora som fortsätter när jag sagt godnatt en sista gång och gjort det jag skulle.
Kärleken, mat, rutiner, trygghet och minnen som i mitt barns liv blir definitionen av kärlek.

Jag tänker att jag låter tiden vara en spion. Den följer mig och även mitt barn. Ett vittne.
Som ligger och vaktar henne när jag sen inte är där.
Det som med tiden får henne att minnas allt som  för vissa var vanligt och otillräckligt,
men som med tiden fick följa med in i framtiden och prassla i björklöven, som en påminnelse om den kärlek hon fick av sin mamma.

Som sen i sin tur blev hennes stora historia. Det förenades med tiden.

Jag inser att jag har svårt att förklara här.. men allt jag vill säga är. Kasta inte bort era liv på meningösa saker
för ofta ligger en vanlig dödsskräck och häckar i buskarna. Rädslan för att inte kunna påverka och hindra det som skrämmer många mest och mer än något annat. Döden.

Älska livet som det är. Att vara rädd är normalt men inte livrädd. Det är meningslöst. Dom flesta av er vet redan detta så klart. Jag har vetat det länge. Men ibland behöver man en påminnelse. Och den kom till mig idag när jag mindes vad min mamma sa till mig angående ett av våra gemensamma minnen.


d