Du vet dom här gatorna. Dom har jag gått upp och ner så många gånger att jag blir förvånad om någon ny person dyker upp vid busshållplatsen. Vi som möts här känner inte varandra ur det perspektivet att vi kan varandras namn och ringer varandra, men jag ser dom åldras och dom ser mig antar jag. Våra barn har lekt i parken några gånger också.

Vad vi har gemensamt förutom vägar, gator, skyltar, helgdagar och dom för höga priserna på Konsum som vi ändå går och handlar på trots allt av ren bekvämlighet? Ja du.. jag vet inte. Kanske vet dom mer än jag, kanske säger detta mer om mig än något annat? Undrar plötsligt om det är så att det finns folk som velat men inte vågat säga något till  mig under alla dessa år. Undrar om jag rent allmänt ser arg eller avståndstagande ut.

Saker har hänt, folk har försvunnit. Några väntar på något och andra fortsätter att lunka på, det är väl det som kallas trygghet för vissa. Jag har alltid hävdat att jag är tillräckligt stark och trygg i mig själv. Men jag tror att tiden slog det ur mig lite grann ibland. Styrka finns tydligen för att sättas på prov. Det är så det funkar. Om andra märker det så vill dom fajtas, pröva och se om dom är starkare. Och sen stångar man in i varandra tills någon ger upp eller går där ifrån. Inte har har någon motivation kvar. Vem tror mest på sin sak? Oftast har väl detta varit något som varit tydligast på jobbet, men även i min relation till kvinnor. Kvinnor är lite som trotsiga barn ibland. Dom bara måste pröva för att se vart gränser går. Vi män är lite dummare. Vi brottas helt utan syfte. Bara för att vinna. Sen vad det är jag ska vinna eller förlora är något som jag har lärt mig titta närmare på med åren. Innan var det bara utmaningen i sig som fick mig att stå i stridsberedskap.

Problemet med åldrande är att med barnen så är det just dom som blir den där saken man tror på mest. Allt annat verkar så futtigt och obetydlig. Jag har inte tid att brottas om trivialiteter längre. Eller jo ibland, men inte på samma sätt. Och att min fru inte har älskat mig det minsta dom senaste 7 åren är ett faktum som jag på något sätt har lärt mig att leva med. Hon säger ingenting när jag går till jobbet. Knappt hej när jag kommer hem. Vi har ju de mesta av hemsysslor och ansvar uppdelat för länge sedan, inrutade mönster som står skrivna i väggarna här på ett sätt jag aldrig skulle försöka diskutera eller ifrågasätta längre.
Ett för att jag är säker på att det finns annat som kommer upp till ytan då i så fall och jag är rädd för vad det skulle kräva av mig. Och två, för att jag är rädd för att missnöjet, hopplösheten, men framför allt den obefintliga kärleken skulle göra sig synlig. Jag klarar inte av det. Och det är väl mitt största problem. Konfliktskräcken. Nästan som att varje litet ord ibland är ett hotfullt monster. För med ett ord följer ett annat och innan man vet ordet av så har man sagt ett ord för mycket. Jag säger hellre ingenting och har nog inte själv sagt något på många år till henne. I gengäld har hon lärt sig av mig och tiger som muren tillbaka.
Jag tror inte att vi är ensamma om att ha det så här.


d