Att våga älska och bli älskad är en av livets svåraste uppgifter. Att bli förälskad är en enkel sak. Ett varmt hjärta kan bli lite förälskad varje dag i allt möjligt. En personlighet, en vy, ett ögonblick en gata, en soldnedgång, ett leende.

Men att älska på riktigt, på djupet med allt vad det innebär. Att klara av att älska sig igenom förälskelser som tar sig igenom rosa moln in i ett vardagsljus kräver och frestar på. Sen förlåtelse, förlåtandet av besvikelser, förväntingar som inte matchade sanningen. Sidor hos den andra som man inte såg i början. Förmågan att kunna ta sig vidare handlar mycket om att våga förlåta sig själv i många anvseenden. Men det är svårt.

När man väl har lärt sig att acceptera sina egna brister, ska man kunna älska sig själv med dom, och sedan kunna ta sig igenom och göra det samma med den partner man sedan väljer.

Vissa tänker och analyserar inte så mycket som jag gör. Kanske klarar dom sånt bättre just därför. Jag vet inte om det är en svaghet eller tillgång. Förmodligen båda och oftast är det så. Det är nästan aldrig bara ett svar man ska klura ut, det är flera olika svar som i kombination kräver tid och energi. Sedan jag var barn har jag tänkt och analyserat och sen skrivit, musik och texter. Mycket, massor. Det har gjort mycket för min egen personliga utveckling.

Men som dom säger, man förälskar sig i motsatsen. Och i mitt fall har det oftast varit så. Det är svår matte.

Enligt våra kurdiska traditioner sätter vi kärleken högst. Inget är större än kärleken. Vi älskar med hela våra väsen. Hur svår den än är, tror vi på den. Vi har många gamla och nya passionerade historier som går från mun till mun och unga älsande par som inte fått gifta sig med varandra, som har rymt och orsakat stora släktfejder, liv och blod som spillts på grund av den stora kärleken.

Inget är gudomligare än kärleken. Min mormor och morfar var passionerat förälskade hela livet. Hon var en temperamentfull liten kvinna med mycket känslor i omlopp. Med hennes hennafärgade röda hår och händer.. så minns jag henne. Jag minns hur hon grät av glädje när vi kom till byn på semester när jag var liten, Hon tackade Allah för att han hade fört hennes barn tillbaka till henne. Hon kramade kromen på framsidan av bussen och grät.. hon var lycklig. Lika passionerat förbarmade hon samma buss sen, och Allah när vi skulle åka. Hon svor som en borstspindel. Jag minns att hon ibland så svor så fula harranger att min morfar blev högröd och fnissande lämnade rummet. Världens starkaste kvinna i mina ögon. Han var lugnet, tryggheten, värmen. .

Min mamma sa något klokt till mig gällande dom och deras förhållande för några år sedan.
Hon sa att i ett förhålande så ska det vara två personer som tillför bra saker till förhållandet. Inte bara en. Man ska vara två om uppvaktningen. Supporta varandra genom svåra tider.

Men i vårt samhälle där var man är sig själv närmast krävs det en gemensam tro och övertygelse. Vi flyr så lätt. Springer åt var sitt håll när det går trögt eller inte passar. Vi tänker att det inte funkar ganska snabbt och tror att det finns någon som är mer ämnade för oss. Tro fattas oss.

Själv är jag kluven, jag har min kurdiska bakgrund, värderingar som jag fått där ifrån. Och jag är också Svensk. Lever i ett flyktigt klimat. Ibland känner jag mig som en alien med min passionerade inställning till kärleken. Jag framstår som intensiv och "för mycket av allt". Jag försöker tona ner, men det klär mig illa. En kostym som jag har svårt att fylla. Innerst inne så vill jag ju tro, och känna att någon annan tror lika mycket som jag själv.

Varför skriver jag detta? Jo för att jag innerst inne tror att jag inte är ensam om dessa känslor. Kanske är ni fler där ute som känner som jag gör.

Kärleken är svår men den är störst, större än allt annat.


dilba