Ett band som heter The Blue Nile är ett av mina största husgudar.. Jag har lyssnat på deras skivor
så många år att det mer är som en gammal vän. Ikväll talade den här låten till mig igen.. mmm...





Who do you love?
Who do you really love?
Who are you holding on to?
Who are you dreaming of?

Who do you love?
When it's cold and it's starlight
When the streets are so big and wide
I love you
An ordinary girl
Can make the world alright
Love me all the way
Saturday night
Saturday night

Quarter to five
When the storefronts are closed in paradise
Meet me outside the Cherry Light
You and I walk away
An ordinary girl
Will make the world alright
She'll love me all the way
It's Saturday night, yeah, yeah

Ordinary girl
And all the coloured lights
She'll love me all the way
It's Saturday night
Saturday night

Love me wrong or right
Who do you love?
Who do you really love?
Who do you love?
Who do you really love?
Saturday night, yeah
Saturday night, yeah
Saturday night, yeah
Saturday night, yeah

I love an ordinary girl
She'll make the world alright
She'll love me and I know
Love is Saturday night
Alright, alright, alright
She'll love me

Jag uppskattar och beundrar verkligen den egenskapen hos andra.
När dom vågar sticka ut hakan och stå för en åsikt eller ta ställning åtminstone ibland.
Civilkurage är hett, och att våga stå upp för svagare i samhället.
Men sjävfallet också att acceptera att man är mänsklig och har fel ibland.
Det är OK, ingen har rätt jämt men man har likförbannat en mänsklig rätt till en åsikt eller ståndpunkt.

Jag är bortskämd med att ha fler personer med dom här egenskaperna i min närhet.
Folk jag beundrar och uppskattar. Det är viktigt, för man speglar sig i andra och dom ger
en inspiration att hela tiden vilja bli bättre själv.

hugs

d

d

Jag skriver om olycklig kärlek.
Det är förmodligen precis det jag är bäst på.. säger vissa...
Jag älskar kärleken mest av allt. Den har så många sidor.. alla färger är inte ljusa.
Men jag är inte rädd för att måla i kärlekens alla toner. Ger uttryck för det och sånt jag ser.
Allt är inte självlevt. Allt är inte mina upplevelser, mitt liv, men det är ur mina ögon och med mina ord..
mina färger...

Ibland är det rakt ur mitt hjärta också..

Tack för dom fina brev jag har fått.
Jag säger inte att det inte finns någon för mig också där ute..
Min ensamhet är dock självvald på ett sätt.
Jag letar inte efter någon att dela livet med när jag skriver..
jag ger bara uttryck, skriver.. det har jag alltid gjort.

Ni får gärna tolka mina dikter och sånger.. men då är dom era.
Mina ord är bara ur mitt huvud.

Återigen. Tack för dom fina breven. Men jag är ganska skygg för nya bekantskaper just nu
Mina dikter är med andra ord ingen kontaktannons..
Bara ord om kärlek..

hugs
d

Så mycket fantastisk musik som jag har låtit vila, men som jag har dammat av
och tagit fram igen. Bland annat den här klassikern som jag köpte på nytt på ITunes igen.



Sade-No ordinary Love.

Gud vad jag älskade den här låten då och gud vad den står fint idag också.
Hennes nya platta håller tyvärr inte samma nivå som dom tidigare. Men det finns en, max två låtar som faktiskt är helt ok.

Tills nästa skiva kommer, lyssnar i alla fall jag helst på den här.

kram
d

Runt hörnet där jag står och väntar
Säg ingenting, bara gör det
Var så där glad som bara du kan vara
Så där blommig och solig inombords

För jag saknar enkelheten
i vår stilla dans
En familiär känsla jag förlorat
som sedan återfanns..

Kom nu så går vi
tiden har runnit ut
Tänk inte så mycket
med tankar ebbar drömmar ut.

Stäng dörren
du vet vad jag vill
Öppna ditt hjärta
och släpp fjärilen fri

Möt mig vid grinden
där stigen tar vid
Som leder till havet
tillsammans hjärtat
kom så går vi..

d

Astrid är hemma nu. Hon har haft en fartfylld vecka i Dalarna och tycker att
det var lite trist hemma.
Det jag gjorde var att jag gav henne 40 spänn ur hennes spargris och sa att hon kunde ju köpa vad
hon ville på affären för dom.

Det var med stor entusiasm som vi gick till affären. Hon var överlycklig.
Och på vägen så förklarade jag att när hon blev stor så kunde hon skaffa sig ett jobb och tjäna
egna pengar och köpa precis vad hon ville för dom.

För jag går ju till jobbet och tjänar pengar så att vi kan betala för att bo och äta och kläder och godis ibland...
Hon hängde helt med på noterna och kom fram till att hon nog ville bli vuxen också. Men inget barn ville hon ha.
Däremot vill hon ha mens. Hela menssnacket är en lång story där hon först tyckte att det var traumatiskt men efter
att jag förkarat för henne att alla tjejer fick mens och att det inte var farligt, tvärtom. Så ser hon det numera som någonting bra. För kroppen gör ju nytt blod ju.. Och då blir man stor tjej.

Så jobb=bra.. mens=bra.. barn=no way!

Nu är min tjej hemma och ja, hon sover fortfarande i min säng trots att hon är fem och ett halvt.
Så när hon är borta så märks det ännu mer. Lite tomt i sängen så att säga.
Jag älskar gott sällskap. Jag är oerhört social och tycker om att ha människor jag gillar omkring mig.

Mysigt när hon är hemma nu...

d

Det är ju jobbigt att skriva en bok..  Man måste tänka i förväg på en massa saker som ska komma senare osv.
Så nu tar jag en liten paus på någon dag eller så. Tack till er som ivrigt hejar på.
I dag är det bannemej vår.. Solen skiner som bara den och jag tänker ta mig ut och mysa :)


d

Du vet dom här gatorna. Dom har jag gått upp och ner så många gånger att jag blir förvånad om någon ny person dyker upp vid busshållplatsen. Vi som möts här känner inte varandra ur det perspektivet att vi kan varandras namn och ringer varandra, men jag ser dom åldras och dom ser mig antar jag. Våra barn har lekt i parken några gånger också.

Vad vi har gemensamt förutom vägar, gator, skyltar, helgdagar och dom för höga priserna på Konsum som vi ändå går och handlar på trots allt av ren bekvämlighet? Ja du.. jag vet inte. Kanske vet dom mer än jag, kanske säger detta mer om mig än något annat? Undrar plötsligt om det är så att det finns folk som velat men inte vågat säga något till  mig under alla dessa år. Undrar om jag rent allmänt ser arg eller avståndstagande ut.

Saker har hänt, folk har försvunnit. Några väntar på något och andra fortsätter att lunka på, det är väl det som kallas trygghet för vissa. Jag har alltid hävdat att jag är tillräckligt stark och trygg i mig själv. Men jag tror att tiden slog det ur mig lite grann ibland. Styrka finns tydligen för att sättas på prov. Det är så det funkar. Om andra märker det så vill dom fajtas, pröva och se om dom är starkare. Och sen stångar man in i varandra tills någon ger upp eller går där ifrån. Inte har har någon motivation kvar. Vem tror mest på sin sak? Oftast har väl detta varit något som varit tydligast på jobbet, men även i min relation till kvinnor. Kvinnor är lite som trotsiga barn ibland. Dom bara måste pröva för att se vart gränser går. Vi män är lite dummare. Vi brottas helt utan syfte. Bara för att vinna. Sen vad det är jag ska vinna eller förlora är något som jag har lärt mig titta närmare på med åren. Innan var det bara utmaningen i sig som fick mig att stå i stridsberedskap.

Problemet med åldrande är att med barnen så är det just dom som blir den där saken man tror på mest. Allt annat verkar så futtigt och obetydlig. Jag har inte tid att brottas om trivialiteter längre. Eller jo ibland, men inte på samma sätt. Och att min fru inte har älskat mig det minsta dom senaste 7 åren är ett faktum som jag på något sätt har lärt mig att leva med. Hon säger ingenting när jag går till jobbet. Knappt hej när jag kommer hem. Vi har ju de mesta av hemsysslor och ansvar uppdelat för länge sedan, inrutade mönster som står skrivna i väggarna här på ett sätt jag aldrig skulle försöka diskutera eller ifrågasätta längre.
Ett för att jag är säker på att det finns annat som kommer upp till ytan då i så fall och jag är rädd för vad det skulle kräva av mig. Och två, för att jag är rädd för att missnöjet, hopplösheten, men framför allt den obefintliga kärleken skulle göra sig synlig. Jag klarar inte av det. Och det är väl mitt största problem. Konfliktskräcken. Nästan som att varje litet ord ibland är ett hotfullt monster. För med ett ord följer ett annat och innan man vet ordet av så har man sagt ett ord för mycket. Jag säger hellre ingenting och har nog inte själv sagt något på många år till henne. I gengäld har hon lärt sig av mig och tiger som muren tillbaka.
Jag tror inte att vi är ensamma om att ha det så här.


d

Du klättrade ganska fort upp på det enda tak man kunde se från trädgrenen du klättrade upp i som barn.
Till och med fåglarna stannade inne den kvällen.
Det var för ovanlighetens skull fullmåne igen och du längtade lite extra efter dom där drömmarna som omsveper en gullvivas solkyssta doft.
Du sa till henne att.. gumman du vet, allt jag har sagt till dig är sant och riktigt.
Men det blev bara så fel för du visste ju inte ens själv vad du menade och sa bara vad du trodde att hon ville höra.
Sanningen var långt där ifrån och vem vet varför ibland man inte bara tar mot till sig och säger som det är.
Du minns mors ord om tvåsamheten. I tvåsamheten så finns det alltid en stark och en svag. Vem vill du vara när du älskar? Varför sa hon så?

Långt där ifrån hörs fotsteg på gården. Någon stannar upp, vänder sig om och går tillbaka och hon tänker att nycklarna säkert fortfarande ligger på bordet i hallen. Och in genom dörren, hämta och sen iväg igen. Inget hejdå den här gången heller? Inget, hoppas din dag blir bra. Allt sånt och alla såna ord som förr låg kvar i byxfickan resten av dagen.
Ord som förr lyfte dagens ansvar och arbete till att vara en spännande utmaning och nu.. bara nya steg ute på gården tills ljudet tonats bort.

Men vet du? Jag älskar dig och har alltid gjort. Jag hade velat fylla i med ett men och fast här.. Men det finns inga men. Från och med den dagen du uppenbarade dig så visste jag att det var så här kärlek skulle och ska kännas. Tvivellöst uppfyllande till bredden, till den milda grad att mina tankar inte längre ville vara mina, dom längtade efter dig som resten av mig. Om jag någonsin har påstått annat så har det bara varit i syftet att såra dig tillbaka när jag känt mig sviken och förtvivlad.

Men det är bara tomma lögner som jagar mig sena nätter när jag sitter på vårt tak och ser ut över fält som skuggats till intet av natten. I det där trädet klättrade du i som barn, jag kan se det framför mig nu..
Och du. Om stjärnorna sover inatt så är det bara för att du inte ändå ser dom där du sover, kanske måste även stjärnor vila ibland också?.. och om jag vaknar i morgon bitti med dessa tankar som tärt på mig nu så länge att jag inte längre hör något annat på grund av oljudet av tomheten. Så lovar jag att vara din för alltid om du bara frågar. Jag skojar inte. Jag gör det. Hör du vad jag tänker? Och om du gör det vad händer då? Kanske går du bara vidare..

Kanske vänder du vid grinden igen. Och ljudet av steg på gården efterföljs av steg i trappen och sen in genom dörren.
Nycklar som läggs på bordet och dom där underbara klara ögonen ser på mig och säger.. jag älskar dig gumman.
Ha en underbar dag. Lägg nu dom här orden i fickan och låt mig på så sätt få vara med resten av din dag.

d


ps.. Fråga mig inte vart allt poesitramsande kommer ifrån, men ibland blir man sugen på att skriva ner allt jox i en bok. I så fall har jag ett kapitell här :)

Hade en rolig och produktiv dag på jobbet. Kreativt.
Sen sken solen och jag kände att sommaren kanske ändå inte var så långt borta.

Sen kom jag hem och skrev lite. Ensam hemma och det är lätt att spela lite piano och bara
gå in i min värld.

Pratade med min syster Dilsa om förlåtande. Att lämna det som var dåligt bakom sig och förlåta.
Hur viktigt det är och att det finns ett stort behov av försoning där ute som många inte klarar av eller vet hur dom ska hantera. Jag trodde jag visste bättre..

Jag pratade med henne på förmiddagen innan jag gick till jobbet.
Sen fick jag min egen beskärda del av det i ett samtal senare som hade med förlåtelse och försoning att göra.

Jag insåg att en viktig ingridiens till försoning ligger i att man uppriktigt känner att den andra personen förstår sitt misstag eller åtminstone vill visa att den förstår hur det har påverkat dig och tvärtom även om den eller du tycker att hennes eller hans agerande var riktigt just då.
Så att du känner att du kan lita på den personen efteråt. Att du ser en klar förändring och inte behöver gå omkring och oroa dig för att samma sak kommer att hända igen.

Vad beträffar förlåtelse så handlar det om självbevarelsedrift. Ingen mår bra av att gå omkring och vara arg eller upprörd i längde. Så förlåtelse är viktigt för livskalitén. I vissa fall tar det oerhört lång tid att komma till förlåtelsefasen. Och i fallet försoning så krävs det två.

Just så..

d

Livet som singel är fattigt och ganska innehållslöst.
Jag gillar sällskap och jag gillar att vara sambo.
Kul att laga mat till någon och kul att dela livets alla ögonblick med någon.
Att ha någon att planera semester ihop med. Åka och se platser tillsammans.

Skratta med någon.. reagera på det som händer i vardagen.
Livet är kort. Plötsligt är det barnen stora och man sitter och undrar hur tiden kunde gå så fort.

Men något har hänt. Jag har inte brottom. Det är en ganska skön känsla att
inte fokusera på det man saknar och ta till vara på det jag faktiskt har.

Som en underbar liten tjej. Söt och full av liv. Hon ger mig inspiration.
Plötsligt är jag kräsen igen. Antingen är det jackpot eller ingenting, rent känslomässigt då menar jag.

Jag kommer fortsätta kräva kvalite´och det känns skönt att tänka så dom stunder som
det känns lite tomt och ensamt. För endast det bästa krävs för att uppnå känslan av harmoni.
Det vet man efter att ha varit i kärlekslösa förhållanden. Inte bra inte bra alls...

Don´t go for second best baby.. som Madonna en gång sjöng.

hugs

d

Jag har en bild av hur jag ligger på rygg på en grön skogsglänta..
Vitsippor och blåsippor överallt. Sen vår.
Vackert och jag minns dofterna så tydligt.

Promenad i lekande ljusskiftningar.
Du glömde kvar dina ögon av glas för vi gick berusade
som barn där ifrån.

Bilarna som rusade förbi någonstans
allt runt omkring som vi struntade i.

Jag minns vidöppet fält
av viskande hemligheter som
jag fick i gåva.

Jag minns ibland, fast än jag inte vill..

jag minns.. gör du?

När jag kom för att hämta Astrid på dagis idag så gick hon i gummistövlarna. Det var plaskigt och vått ute.
Nog för att hon hade sina termobrallor på sig och alla andra ytterkläder, men inga galonisar.
Resultatet då dom var runt 7 ungar som lekte helt själva utan tillsyn av dagisfröknar var att dom var klassvåta eftersom
dom är barn och för att dom hade beslutat sig för en lek där dom fyllde hinkar med vatten och skulle skölja taket i ett litet trähus. Klart att vattnet duschade barnen. Iskallt vatten.
Under en månads tid så har Astrids pappa VABát 2 veckor och jag en. Som någon rackare sa på jobbet så hade någon av hans vänner döpt om Februari till VABruari.

Så ni förstår ju att ungar i den här kylan kanske borde vara vettigt klädda. Speciellt om dom varit ute på Mulle på förmiddagen. En av pojkarna hade inga vantar.

Jag var så förbannad.... är fortfarande lack.

I kväll när Astrid skulle sova så satte det igång. Rethosta. Hon fick hostmedecin men den kräktes hon upp två gånger.
Hon var hur trött som helst men fick inte sova på grund av hostan. Nu vet inte jag om jag kan gå till jobbet i morgon på grund av detta och hoppas att min lilla tjej slipper bli sjuk igen. Suck...

d

Ibland händer något som jag känner igen. Något som har hänt mig många gånger förut.

Jag drar upp växeln ytterligare. Först står man och ser sig runt.. funderar.. summerar. Sen säger det klick. Något innut i som säger.. nu är det dags...
Böjer knäna, tar sats och hoppar så högt man bara kan. Det är lite som att flyga.

Jag älskar den här känslan. Inget kan stoppa mig. Sen landar man någon annanstans och ser sig om.
Lite som.. oj vad har vi här då? Jag älskar att upptäcka nytt, eller på nytt. Det får mig att känna mig ny.
Det får mig att älska allt jag har nära mig ännu mer. Därför att dom och det bekräftar min historia och det som alltid står kvar oavsett vad som händer och sker.

Blev det flummigt och luddigt eller känner ni igen er?

hugs

d

Mamma vill att jag ska komma ner till Turkiet i sommar med Astrid.
Jag har inte varit där på många år, och någonstans så kan det vara bra för Astrid att veta vart hennes
mamma kommer ifrån.

Dock är det stekhett där på sommaren. Vi pratar runt 40 grader plus. Ingenstans riktigt att bada osv.
Minns det som barn, hur otroligt varmt det var. Ni vet när bokstavligen ser värmen bölja. På den tiden strök en del äldre med ibland på grund av värmen.

Jag vet också att mina släktingar har längtat efter mig och frågar efter mig och Astrid varje år.

Ett annat alternativ är att åka dit med Astrid en vecka och sen kanske åka till kusten for sol och bad en vecka också.
Sen möjligtvis när hon är med sina pappa och semestrar kanske åka till Vegas.. Who knows. Det jag vet är i alla fall att jag borde bestämma mig snart om något ska bli hackat eller malet.

I övrigt är det jobb som gäller just nu.

hugs

d

Jag började dagen igår med att ta mig in till stan och tog en skön kopp kaffe i solen på en ute servering.
Efter det började min låtskrivar session kl 14. Var kreativt, roligt och det blev mycket bra. Alla var glada och nöjda
när vi hade demat låten.

Efteråt åkte jag hem vann en turnering online. Dock en liten turnering men ändå...

Ölänningen hetsade att jag skulle komma in och följa med ut. Så jag tog mig in till stan. Vi dansade och stojade, sen åkte vi hem. Hade en riktigt kul kväll. Det första stället vi var på har jag varit på en gång tidigare men aldrig gått ner en trappa. Sicken miss jag gjorde tidigare. Det var nöten. Bra musik och bra stämning.

I dag har jag varit hyfsat seg. En flipper med en polare och nu hemma med mamma. Humor.. Extremt otippat. Jag surfade runt på FB och såg att en polare hade lagt upp en låt. Blev nyfiken och drog på den. Mamma började plötsligt digga utav bara fan. Med tanke på låten och dess karaktär så kunde jag inte annat än asgarva.

http://www.youtube.com/watch?v=3H30LI5DG-4

Enjoy....

hugs

d

Du gömmer dig i dunkla gränder

Där skuggor färdas stilla under gatubleysningar och dörrar plötsligt öppnas i all hast.
En trött städare låser en dörr sist ut, ensam i din mörka gränd, efter nattens hårda pass.
Kullerstenen bevittnar ännu en episod av tidens gilla gång.
Du hör hur grannarna grälar fyllesjuka och du tänker att natten är lång.

Du gömmer dig i dunkla gränder.

Fast än du vet att värmen väntar tryggt i huset mitt emot där ljuset fortfarande är tänt.
Kanske är det valet som är kvalet? Kanske är det möjligheten som skapar en obalanserad nyans..
Sliten till trasor intalar du dig själv att allt du trodde på aldrig på riktigt någonsin fanns.

Du gömmer dig i dunkla gränder.

Tryggt är det när bilarna är din enda vy utåt som påminner
Om hur världen alltid slutligen tonar ut och tackar för sig och försvinner.
Och hur enkel huvudräkning summan av ingenting är.
Hur säkert du vet att du aldrig blir lämnad eftersom ingen vågar vara där.
Alla vet hur objuden ett varmt älskande hjärta är..


i dunkla gränder.



d

Mer sol, mera värme. Det hjälper verkligen för humöret märker jag.
Tror verkligen på en perfekt sommar. Förra sommaren flyttade jag ju så det blev inte mycket avkoppling.
I år då djävlar! Då ska det bli så lugnt och skönt att jag siktar in mig på att bli redigt rastlös på kuppen.

:)



d

Min mamma sa något klokt idag som fick mig att tänka efter.
Jag erkänner att jag har varit en egoist. Nej vänta, en paranoid egoist.
Det är faktiskt värre. Men ibland kommer dom, dom där tankeställarna som gör att man plötsligt ser allting så klart.
Kändes bra att få lite objektiv klarhet! Oftast är det så att dom egenskaper man älskar hos en person kan vara precis dom egenskaper, vars baksida man hatar vid något senare tillfälle. Men motsatsen då? När en person gör någonting du har extremt svårt för?
Kanske gör den så för att det grundar sig i egenskaper som du faktiskt älskar och borde värna om?

Summan av kardemumman. Andas för i helvete kvinna.. andas...


d